I slutet av 1920-talet, i en liten fransk stad bor det en man vars fru dog för ett årtionde sedan. Efter hennes död uppförde han ett rum i hennes minne och började samla på sig hennes gamla ägodelar. När en eldsvåda försör rummet, renoverar han ett gammalt kapell, där han för upp sina minnen av såväl den döda frun som alla andra han känt som dött.
En tråkig film som handlar om en mans frenetiska fasthållande vid de döda han en gång känt. Det går så långt att han i princip vägrar skaffa sig nya vänner för att det "är inte rätt att ersätta de som inte längre finns bland oss", han går t.o.m. så långt att han inte längre vill träffa en man han tidigare tröstat bara för att denne funnit en ny kärlek, bara några månader efter sin första frus död. Jag skulle inte rekommendera just den här filmen, om man inte tycker om rätt tragiska filmer. Skådespelet var rätt bra, men filmen i sig var bara trist.
Något som däremot faktiskt är lite lustigt i den här filmen är när huvudkaraktären har gått till en skulptör som jobbar mycket med lera. Han hade beställt en staty av sin avlidna fru, när skulptören drar isär draperiet så blottläggs "statyn", men han blir alldeles missnöjd och säger att den inte alls är lik henne. Det lustiga i det hela är att statyn i själva verket är skådespelerskan, som stått modell för alla tavlor av den avlidna, som bara låtsas vara en staty, man har t.o.m. målat hennes stängda ögonlock för att efterlikna målade ögon.
 |
| Jag ger "La chambre verte" betyget 3 / 10 Speltid: 1 tim 34 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar