En kvinna flyttar tillbaka till sitt gamla barnhem närmare 30 år efter att hon blev adopterad. Men det dröjer inte länge förrän hennes son börjar prata med sin nya osynliga vän.
En inte speciellt bra film, visst den hade sina små delar av skrämsel, men inget woopie-doo. Det var mycket i den här skräckisen (precis som i de flesta) av mörka rum utan anledning, och andra allmänt konstiga beslut. Den här filmen har dock en av de läskigare faktorerna, barn. En lyckad skräckfilm, enligt mig, ska helst ha barn, gärna en lite flicka, omkring åtta år, med långt, rakt svart hår och blek hud. Är det tvillingar som ser ut så och talar unisont så är det bara ännu läskigare!
Hur som helst, den hade sina element, men var i stort ingen höjdare varken i filmväg eller i skäck-väg.
 |
| Jag ger "El orfanato" betyget 3 / 10 Speltid: 1 tim 45 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar