Under 2002 blev två rivaliserande olympiska skriskoåkare fråntagna sitt guld och förbjudna att tävla i ensamma män. Några år senare hittar de däremot ett kryp hål vilket gör att de kan tävla i paråkning.
"Chass Michael Michaels, an icedevouring sextornado" möter "Jimmy MacElroy, skatings own little orphan awsome". Will Farrell gör som så ofta sin roll med en nypa sexualitet (men nypan i det här fallet är en koka stor nog att det är ett under att isen inte smälter under skenorna). Den första tävlingen som visas, den efter vilken de strippas på guldmedaljer, är i Stockholm (roligt att se för alla oss svenskar), frågan man kan ställa sig då är, hur stor är chansen att det är i Stockholm de spelat in just de scenerna? Ska det kanske föreställa Globen? Med stor sannolikhet är det inte Stockholm de är i på riktigt, men bara det faktumet att de spelar melodin till den svenska nationalsången under prisutdelningen är överraskande. Farrells och Jon Heders prestationer både i och utanför rinken ser i allmänhet bra ut. Skådespelet fallerar inte i sin glans, men som man kanske förstå har de två huvudrollsinnehavarna, samt sina motspelare Will Arnette och Amy Poehler, sina skriskodubblar som gör de mer avancerade sakerna på isen. Dubblarna är professionella skriskoåkare, men det är inte bara de som är proffesionella, alla andra som visas som tävlande är tävlande på riktigt, vilket kan vara en trevlig detalj att veta för tittaren, då man kan få en större känsla av autencitet att veta att det faktiskt är riktiga åkare som "är med i filmens tävlingar".
 |
| Jag ger "Blades of Glory" betyget 8 / 10 Speltid: 1 tim 33 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar