#355 Django Unchained (2013)

Med hjälp av en tysk prisjägare, beger sig en frigiven slav ut för att rädda sin fru från en brutal plantageägare i Mississippi.

För att beskriva filmen med fem ord: "Romantisk komedi med mycket blod", det kanske inte är en komedi i sin rätta bemärkelse, men den har definitivt sina roliga stunder till och från, det roligaste tillfället bland de 165 minutrarna är en scen ganska tidigt, då en viss allälskand klan med vita huvor kommer inridande i bild. Den romantiska biten kommer från det faktumet att Django som är hjälten i filmen är en representation av Sigurd ur Eddans poetiska sagor om Brunhilde, Odens krigarprinsessa om blir satt på en bergstopp omgärdad av en vägg av eld.

     Quentin Tarantino är mästerregissören bakom detta mästerverk, som vanligt består Tarantinos verk av mer blod än all världens blodbanker tillsammans. Något som skulle kunna vara en första för regissören är något han gjorde med den här filmen; klippte bort för grova scener. Då man under provvisningar för publik upptäckte att vissa scener var så pass grova att tittarna hakade upp sig på detta och var inkapabla att uppskatta resten av filmen. Som så ofta står han inte bara för regin och manus, han gör även ett litet uppträdande framför kameran, se om du kan finna honom. Men det är inte bara Tarantino som gör filmen till vad den är, även om han står för en stor bit av kakan. Tre stora namn bidrar med den resterande biten (statister och övriga biroller är glasyren och garnityren på kakan) Jamie Foxx, Christoph Waltz och Leonardo DiCaprio spelar alla sina respektive roller perfekt. Foxx behöver man inte säga mycket om, han spelar den frigivna Django lite som man skulle kunna tänka sig att en som varit slav hela sitt liv skulle bete sig i den eventualiteten att han skulle bli frigiven och få chansen att rädda sin fru ur slaveriets hänsynslösa klor. Waltz är helt underbar att få se, lite för ovanlighetens skull få vi här se honom som en av filmens protagonister, att han för en gångs skull spelar god är någon man i början inte halt kan tro och därför sitter och väntar på att han ska visa sitt sanna jag, bara för att upptäcka att det är precis vad han gjort hela tiden. Till sist DiCaprios prestation, den är inte bara imponerande framför kameran, man kan inte annat än imponeras lite av hans Jag bakom kameran också. Han ska ha varit så olik sig själv på inspelningsplatsen att de andra som var där praktiskt taget var rädda för honom, då han aldrig riktigt gick ur rollen som monsieur Candie. En liten rolig fakta är att under middagsscenen när DiCaprio slår handen i bordet för att skrämma sina två gäster, slår han den så hårt att han börjar blöda på riktigt, på improvisation smetar han blodet i ansiktet på den "livrädda" Kerry Washington, detta älskade de andra så mycket att de bestämde sig för att behålla det i filmen.

     Något som däremot drar ner betyget är det faktumet att man går ifrån filmen med fler frågor än när man satte sig. Den första händelsen som inger frågor är Amber Tamblyns roll i filmen; i början, strax efter att Django blivit befriad, när han och Dr. Schultz rider in i den första staden zoomar man in på ett fönster längs deras ridväg, där står en kvinna och tittar på dem, strax därefter visas kvinnans ansikte ännu närmre. Den andra frågeingivningen är en karaktär som jobbar för Calvin Candie, en av plantageägarens spårare (misstanken är att karaktären spelas av Zoe Bell); spåraren visas först i scenen när mandingoslaven slits i stycken och senare när hon sitter och tittar i en primitiv handhållen 3D-tittare, samtidigt som Django återvänder till ägorna. Båda dessa karaktärer lägger man mycket vikt vid, för mycket vikt för att de ska vara oviktiga, man får intrycket av att de kommer komma in igen senare, Tamblyn som en potentiell kärlek, antagonist eller livräddare, och Bell som någon form av spion eller någon god karaktär som är ute efter att ta ner Candyland eller liknande. Men ingen av dessa två dyker upp i rutan igen efter deras korta uppenbarelser i bild. Det finns även en liten felklipping i filmen (den enda uppenbara vid första anblick), i samma stad som Tamblyns karaktär, inne i saloonen, dricker Waltz ur ett ölglas, i ena tagningen är glaset halvtomt, medan det i nästa är fullt igen.

Jag ger "Django Unchained" betyget 9 / 10
Speltid: 2 tim 45 min