En flicka dras av misstag in i Stockholms hänsynslösa undre värld av prostitution.
För att vara en skildring över 1970-talet i Stockholm, har man lyckats riktigt väl utseendemässigt (åtminstone i ögonen hos någon som inte växte upp under detta årtionde), man har fått till alla de tråkiga bruna färgerna till modet både i kläd- och frisyrväg. Även beteendet känns autentiskt för tittaren, bara som det faktumet att alla går runt röker mest hela tiden (men just detta kan få vissa tittare att känna sig smått obekväma då man idag inte är van vid så tungt rökande, vilket även medför att det får ett overkligt skikt över sig).
Manuset är bra skrivet, det vill säga handlingen är spännande. Men den är verkligen inte för alla, då graden av prostitution och det faktumet att man i bild får se sexuellt umgänge med barn (eller minderåriga, kanske är ett bättre ord) kan göra de som ser på filmen blir obekväma och till och med sluta se på filmen. Om man ska se på den måste man vara beredd på att det inte är någon lättsam film man sätter sig för att se på, utan ett ganska tungt drama om sexhandel och hur mer eller mindre oskyldiga barn tvingas in på en av de mörkare sidorna av dagens samhälle.
En liten miss man gjort angående sminket är efter det att John blivit överfallen och bränd med en tändare på kinden; först är det alldeles rött och inflamerat, sen är det bara ett mindre rött ärr, efter vilket det inte finns minsta märke efter brännskadan, för att sedan dyka upp igen som det lilla röda ärret.
 |
| Jag ger "Call Girl" betyget 6 / 10 Speltid: 2 tim 20 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar