I kejsarpingvinernas värld finner själsfränder varandra genom sång, in i denna värld föds en pingvin som inte kan sjunga. Men han kan steppa som attan.
Det är så gulligt, men ändå hjärtskärande när allt Mumble som kyckling vill göra är att dansa, eftersom han inte kan sjunga och därför blir mobbad och utestängd pga av sina korthavanden. Att sen hans korthavanden och styrker som hela tiden setts ner på räddar i princip allt djurliv i Antarktis. Att sen dansandet gör att vissa människor (de miljömedvetna såna i alla fall) inser att man kanske inte borde fiska så mycket i Antarktis kan man kanske köpa, men att dessa skyltar de pratade om att sätta upp om fiskeförbud skulle hjälpa är väl lika troligt som att pingvinerna en dag skulle tröttna och flyga där ifrån. Men visst att det hjälper att få bort en del av fiskandet i alla fall, det är det nog ingen tvekan om.
Om nu alla hittar sina själsfränder genom sång, att honorna och hannarna sjunger sina hjärtans sånger (vilka alla ska vara individuella) och om de två sångerna matchar har man funnit sin ödesbestämda partner. Hur kommer det sig då att det är så många som är bakgrundssångare, så många som sjungar eller kanske bara nynnar på samma melodi, borde inte detta göra att det är många som inte finner sina rätta partners?
Det är spännande att man valt att försöka göra det så verklighetstroget som möjligt, att de träffar på sälar och späckhuggare som framställs som blodtörstiga mördarmaskiner (vilket de i och för sig är ur en pingvins synvinkel), att pingvinerna Mumble träffar på, när han i slutet tas in på ett zoo, är som zombies för att de inte fått någon stimulans typ någonsin.
 |
| Jag ger "Happy Feet" betyget 7 / 10 Speltid: 1 tim 48 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar