#343 The Nightmare before Christmas (1993)

Jack Skellington, pumpakungen över Halloweentown, upptäcker Christmastown, men förstår inte riktigt konceptet med jul.

Ytterligare en av Tim Burtons omedelbara klassiker passar den bra såväl i alla helgona-tider som i jultider, då dessa båda högtider är centrala fokus. Snyggt gjord med stop-motion berättas denna musikaliska historia på ett ack så bra sätt. Halloweentown är denna mörka läskiga plats, så som man tänker sig att hjärtat av just denna högtid ska vara, medan Christmastown är raka motsatsen, alla är glada, det är ljust (trots den sena timman på dygnet) och färgrikt. Att bara få se den långa, smala skelettdockan få träffa på snö för första gången är något man själv inte kan begripa, om man inte varit med om något liknande själv. Är man en beundrare av andra Burton-filmer kommer man inte gå ifrån denna med en missnöjd min i ansiktet.

Jag ger "The Nightmare before Christmas" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 16 min

#342 The men who stare at goats (2009)

En reporter i Irak kan just ha funnit sin story när han möter Lynn Cassady, en kille som påstår sig vara en före detta soldat i amerikanska arméns "New Earth Army", en enhet som använder sig av övernaturliga krafter i sina uppdrag.

Inte en komedi för alla, men för de som uppskattar den är den störtrolig, en film man sent kommer glömma som tittare. Det finns en hel del mer eller mindre roliga hintar till andra filmer, en av dessa (som inte är det minsta subtil) är Ewan McGregor och det faktumet att hans karaktär inte vet vad en jedi är. Det är inte bara manuset som är riktigt bra, de flesta av de större rollerna är innehavda av några av Hollywoods större namn idag. Allt är inte påhittat (även om man kan hoppas på att det som verkar påhittat är påhittat), utan man har tagit med riktiga, verkliga händelser ur historien.
     För att återvända till hela Star Wars-grejen med den här filmen så finns det en hel del paralleller, hintar och annat kul som dras till just denna enormt populära filmserie, vilket gör att det kan bli en intressant film för alla Star Wars-fans att se. För att nämna ett par har vi den (nämnda ovan) å så uppenbara Obi-Wan Kenobi som inte vet vad en jedi är för något, bara det är något man kommer kunna skratta åt en lång tid framöver. Men sen tar de även svängen att Lynn finner sig ha rört vid "the dark side" när han stirrat lite för hårt på geten.
     Det är helt klart en film man borde se, speciellt om man inte sett den tidigare. Är man dessutom ett fan av Star Wars-genren så är det nästan av ett måste att se denna här.

Jag ger "The men who stare at goats" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 34 min

#341 Death at a funeral (2007)

Kaos följer när en man försöker exponera en mörk hemlighet om en nyligen avliden patriark i en dysfunktionell brittisk familj.

En rolig brittisk komedi, vilken som vanligt är ett original som amerikanarna sedan stjäl idén från och gör sin egen remake som aldrig blir närapå lika bra. Med tanke på att det är en brittisk komedi, är det nästan bara britter med i skådespelarlistan, men en rolig överraskning för den som ser filmen för första gången är Alan Tudyks uppenbarelse framför kameran, han gör helt klart en av de mest underhållande rollerna i filmen. En annan överraskning är Peter Dinklages framsmygande i folkmassan av "sörjande" skådespelare.  Det är inte helt uppenbart från början, eller ens i mitten vem det är som kommer stå för döden i titeln, men i hur det slutar blir helt klart något av en underhållande överraskning. Skådespelet är bra från de flesta, många av listans skådespelare är sånna man känner igen, även om man inte kan nämna dem vid namn.

Jag ger "Death at a funeral" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 30 min

#340 Quest for Camelot (1998)

Den ondskefulla Ruber planerar på att invadera Camelot och det är upp till den unga Kayley, den blinda Garrett och den tvåhövdade draken Devon och Cornwall att förhindra Ruber från att lyckas.

En bra Disney-film, som bygger på... Vänta nu, det var visst inte Disney som står för produktionen av denna, vilket man helt klart skulle kunna tro när man sitter och tittar på den, då denne är uppbyggd så som den typiska Disney-klassikern är: Mycket sång (nästan lika mycket som faktisk dialog) och genom nästan hela filmen vandrar huvudkaraktärerna någon stans. Det sägs en hel del skämt filmen igenom, den ska utspela dig under Kung Arthurs regim, men ändå drar karaktärerna många skämt om nutiden (till exempel om att Garrett hatar att flyga i ekonomiklass), det är lite sisådär, när det inte helt passar in i filmens värld, även om skämten sägs till något som precis hänt.

     Det är några kraftfulla växter med helande egenskaper som finns i The Forbidden Forest, De helar inte bara fort på några få sekunder, de är så kraftfulla att genom att bara lägga bladen på såret lagar de revan i kläderna också.

Jag ger "Quest for Camelot" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 26 min

#338 Pocahontas (1995)

En hövdings dotter och en engelsk soldat delar en romans när engelska kolonister invaderar 1600-talets Virginia.

De har löst problemet med hur Pocahontas och John Smith ska kunna kommunicera på ett lite för lätta sätt, "lyssna med ditt hjärta så kommer du förstå", om det vore så lätt skulle världen se väldigt annorlunda ut. Dock har de gjort hela grejen kring kommunikationen väldigt fel, det är bara Pocahontas som först måste lyssna med sitt hjärta för att förstå, resten av indianerna samt John Smith verkar förstår varandra efter parets första möte. Idén om att kärleken (vilket i själva verket bara är en tillfällig förälskelse) mellan en "civiliserad" engelsman och en "barbarisk" indianprinsessa ska stoppa stridigheterna mellan guldhungriga kolonister och urinvånare är något man lyckats framföra på ett vackert sätt i denna Disney klassiker.

Jag ger "Pocahontas" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 21 min

#336 Meet the Robinsons (2007)

Lewis är en briljant uppfinnare som möter en mystisk främling, Wilbur Robinson, som för bort Lewis i en tidsmaskin, tillsammans jagar de ner Bowler Hat Guy till en uppgörelse som slutar med en oväntad vändning i ödet.

En oväntad film från Disney, visst att det förekommit animerade filmer utan nästan konstant sång och dans, men att det även ska förekomma en dinosaurie, en enorm bläckfisk, en ondskefull idiot och inte bara en tidsmaskin, utan två i samma film är något som de lyckats mixa lagom bra för att få ut något som inte bara är roligt att se en gång, utan som man kommer kunna titta på några få gånger till. Den är inte helt och hållet förutsägbar, men det går lättare att se i vilken riktinging filmen är på väg ju längre den fortskrider.

Jag ger "Meet the Robinsons" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 35 min

#334 Jesus Henry Christ (2012)

Vid tio års ålder finner Henry James Hermin, en pojke som blivit till genom provrörsbefruktning och uppfostrats av sin feministiska mamma, sin väg till sin biologiska pappa.

En lättsam smårolig komedi med den riktigt bra skådisen Michael Sheen, samt Toni Collette i ett par av birollerna, gör tillsammans med sina två yngre motskådespelare något man som tittare kommer minnas för en tid framöver som något bra. Att det inte gjorts speciellt mycket reklam om filmen, eller att den ens kommer gå upp på de vanliga biograferna i Sverige är synd, då många säkert skulle finna nöje i att se den. Det må inte vara en komedi man skrttar högt åt, men det är en som skapar en bra känsla och som gör att man är uppmuntrad efter att ha sett den. Trots sitt lite annorlunda kameraarbete, inte helt och hållet vad man idag är van vid, blir det ett bra resultat av det hela.

Jag ger "Jesus Henry Christ" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 32 min

#333 Office Space (1999)

En grupp anställda hatar sitt jobb och bestämmer sig för att göra uppror mot sin giriga chef.

Tillsammans gör detta härliga gäng en rolig komedi, men den roligaste rollen av de alla skulle de flesta troligen hålla med om är den lite för instängda Milton (killen med förstoringsglas på näsan och en djup kärlek till sin röda häftapparat). Det är inte den så vanliga hjärndöda komedin där man inte behöver göra annat än att hålla ögonen öppna och skratta där det är roligt, det här är mer av en djupare komedi där man ibland kan få titta lite djupare för att se det som är roligt på riktigt. Skådespelarna gör sina delar bra, för att tillföra sitt till filmen och upplevelsen, ingen av dem gör dåligt ifrån sig, vilket kan kännas lite ovant då det i vanliga fall finns åtminstone några som hade kunnat vara bättre.

Jag ger "Office Space" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 29 min

#332 The Hot Chick (2002)

En attraktiv och populär tonårs-tjej som är taskig mot andra, finner sig i kroppen av en äldre man och måste finna sin väg tillbaka till sin egen kropp.

Inte riktigt som alla andra filmer med Freaky Friday-syndromet, där de två utsatta karaktärerna byter medvetanden, det vill säga kropparna är kvar på samma ställen, vilket medför att man vaknar upp på ett nytt ställe. Här är det istället tvärt om, kropparna byter plats vilket gör att man vaknar upp i sin egen säng, men med en annans kropp. En lite annorlunda twist på det hela, men en trevlig liten omväxling.

     Som vanligt lyckas Rob Schneider göra den halvt hjärndöda komedin värd att se. Han får till tonårs-tjejen i en mans kropp på ett riktigt skrattretande vis, rycker det åtminstone inte i mungiporna så måste man ha brutit "the funnybone".

Jag ger "The Hot Chick" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 44 min

#331 Deuce Bigalow European Gigolo (2005)

Deuce finner sig återigen lurad in i manhorande av T.J., fast den här gången i Amsterdam där andra gigolor blir mördade runt honom.

Var skulle det passa bättre att utspela en historia om en prostituerad än i "the sex-capital of Europe" (för att citera Eurotrip (2004)), det vill säga Amsterdam. Skaparna har följa väldigt mycket samma spår som den första filmen i denna duo-serie om akvarierengöraren/gigolon Deuce, hans pimp skickar honom aldrig till några "normala" klienter, det är allt från en kvinna från Chernobyl till en handikappad från kedjerökning.

     Som den tidigare hälften av serien är denna en film något för den som är ute efter något som man inte behöver tänka så mycket på när man ser, men som fortfarande tillfredsställer the funnybone som amerikanerna skulle ha sagt det. Manuset är roligt, men skådespelet är inget som inger en whoa-känsla som man gärna skulle vilja få varje gång man sätter sig för att se en film.

Jag ger "Deuce Bigalow European Gigolo" betyget 6 / 10
Speltid: 1 tim 23 min

#330 Deuce Bigalow Male Gigolo (1999)

En akvarierengörare trillar in i yrket som manlig prostituerad när han sitter husvakt till en gigolo.

En tillfredsställande komedi, och med tillfredsställande menas ingenting sexuellt, vilket det kanske skulle kunna misstas för då filmen trots allt handlar om en gigolo, om än inte den mest attraktiva gigolon i världshistorien. Precis som han tillfredsställer sina klienter, tillfredsställer Rob Schneider tittarnas sinnen (samt deras skrattmuskler). Schneider fungerar ganska bra som den till en början socialt skygga akvarierengöraren som allt eftersom förvandlas till en mindre missanpassad man i prostituonsyrket. Det är inte en smart komedi, det är mer av en luta-sig-tillbaka-och-slipp-tänka-för 90-minuter-film som kan vara skönt att sätta på då och då, efter en jobbig arbetsvecka eller bara när man vill ha något lättsamt att titta på.

Jag ger "Deuce Bigalow male gigolo" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 28 min

#329 The Illusionist (2006)

I skiftet mellan århundranden använder sig en illusionist i Wien av sina krafter för att säkerställa kärleken hos en kvinna som står över honom i den sociala hierarkin.

En magisk film fylld av mystik med utmärkta skådespelare så som Edward Norton, Jessica Biel samt Paul Giamatti. Norton ger ett liv till mystiken som inte många andra skulle kunna göra på samma sätt, vackra Biel spelar mest just det, hennes största bidrag till handlingen är att vara anledningen till att filmen fortskrider så som den gör, det vackra som gör att det över huvud taget blir en film av det hela. Det hade inte heller blivit mycket av film om inte Giamattis karaktär hade varit där, han fungerar dels som något av en antagonist och dels som berättarrösten i filmen (en berättarröst i filmens värld, och inte bara en röst som befinner sig utanför filmvärlden).

     Filmen innehåller mot all förmodan inga animerade specieleffekter, Norton genomgick intensiva lektioner under en brittisk och en amerikansk illusionist för att det skulle bli en mer trolig upplevelse. Till och med tricket med apelsinträdet är ett trick som uppfanns på 1800-talet och utövades i just Wien. Regissören Neil Burger gör även han ett kort framträdande i filmen, under scenen då Eisenheims första rök-spök-trick utfördes uppenbarar sig Burger i den röken.

Jag ger "The Illusionist" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 50 min

#328 Defendor (2008)

En man med låg IQ klär nattetid upp sig som superhjälten Defendor med uppdraget att bekämpa sin dödsfiende, Captain Industry. Till sin hjälp finner han tonåringen Katerina.

På senaste tiden har det skapats många filmer som kretsar kring en karaktär som klär upp sig som superhjältar utan några fancy gadgets eller faktiska superkrafter, i denna grupp ingår bland annat Kick Ass (2010) och Super (2010). Woody Harrelson spelar den smått mentalt handikappade man roligt nog för att filmen ska vara värd att se åtminstone en gång. Kat Dennings ger även hon filmen det liv som gör att man inte vill lämna skärmen. Huvudkaraktären lägger ofta vikt på att han heter "DefenDOR", men vid åtminstone ett par tillfällen när han pratar med Kat benämner han sig själv som "Defender", borde man inte ha lagt mer vikt vid detta lilla fel om karaktären Arthur nu är så hängiven namnet Defendor?

Jag ger "Defendor" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 41 min

#327 Cast Away (2000)

En av ledarna inom FedEx strandas på en öde ö efter att planet han satt på kraschar i Atlanten, där han måste lära sig att överleva.

Tom Hanks, en av mästarna inom sitt område, gör en enastående prestation som den strandade Chuck Noland (namnet är ett ordspel baserat på det faktumet att han befinner sig strandad mitt ute i Atlanten, C. Noland blir See no land), han spelar denna desperata och hopplösa roll på ett riktigt övertygande sätt, tårar bringas fram vid fler än ett tillfälle. Under en frågestund man kan se i filmens extramaterial, berättar regissören att i det sista paketet som räddar Chucks liv fanns det en vattensäker satelittelefon.

     Lite roliga fakta är att nästan alla natt-scener är inspelade under dagen och sedan manipulerade digitalt. En annan är att andra delen av filmen, hans tid på ön, är inspelad ett år efter att filmens första spelades in, för att han skulle svälta ner sig och hans hår skulle växa ut lagom för att se mer strandad ut.

Jag ger "Cast Away" betyget 9 / 10
Speltid: 2 tim 23 min

#326 The Mask (1994)

Bankarbetaren Stanley Ipkiss förvandlas till en manisk superhjälte när han bär en mystisk mask.

Vem i filmhistorien skulle kunna passa bättre för denna tokiga och smått galna roll än kungen över komiskt kropps- och ansiktsspråk? Jim Carrey är verkligen den perfekta skådespelaren för den här rollen, eller snarare så är den här rollen som gjord för honom. Men en film kan för det mesta inte bara bli bra på grund av huvudrollsinnehavarens prestation, även om det hjälper en lång väg i rätt riktning, regin och majoriteten av de andra skådespelarna måste bidra med sina strån till stacken för att det inte bara ska vara en patetisk liten hög med torrt gräs som försvinner så fort det kommer minsta vindpust. Chuck Russell står för regin som helt klart bidrar med sitt strå, han har gjort denna spelfilm så att den ska efterlikna serien så mycket som möjligt, han har blandat verkliga miljöer (vilket för det mesta troligen är kulisser i en studio) med animationer som har en definitiv tecknad känsla över dem, till exempel när Mask drar fram sin arsenal av skämtvapen. Den är ganska förutsägbar, men det är inget som sinkar filmen i sig.

Jag ger "The Mask" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 41 min

#325 Outlander (2008)

Ett rymdskepp kraschlandar nära en vikingaby, med skeppet följer en hemsk best, vilken skeppets enda överlevare måste slå sig samman med vikingarna för att besegra.

En sändare eller en dator eller vad det nu än är Kainan aktiverar strax efter kraschen på jorden är säger den på hans modersmål (vilket i själva verket är isländska, med en dialekt som pratades under 1100-talet) att det är nordiska som talas i det landet han landat i, men ändå är det modern engelska som pratas av alla, med alla möjliga olika dialekter man kan tänka sig. Visst att man kanske valt engelska för att amerikanerna är för lata för att läsa undertexter, men man hade väl ändå kunnat se till att det är med ett äldre uttal på ord man pratar i filmen och inte säga ord som "fuck" och så vidare.

     Skådespelet är tillräckligt bra för att man inte ska ge upp på den inom den första kvarten, även om det inte direkt är Oscarmaterial som visas upp i bild. Valet av skådespelare och statister har man lyckats ganska bra med, alla har ett ganska nordiskt utseende, även om de flesta större vikingarollinnehavare verkar komma från Storbritannien, bortsett från Ron Pearlman som kommer från USA, han togs troligen mest med för sin stora kroppshydda och sitt grymma anlete.

     Idén att blanda science fiction med historiska kulturer på detta sätt är en bra idé, man har lyckats få till utseendet av vikingatiden helt okej och att sedan införa ett rovdjur i denna vardag som är och ser grymmare ut än något som vandrat på denna jord under de senaste årtusendet ger en häftig grund till en sci fi, att dessutom ge den ett utseende som skulle kunna liknas lite grann vid en drake, med en enorm kropp som lyser rött ger filmen en bättre glans. Man kan dessutom förstå att skaparna valt att ge Kainan ett mänskligt utseende för att lättare kunna introducera in honom i vikingabyn utan några större komplikationer, men hur stor är egentligen chansen att det utvecklats en annan varelse på en annan planet i ett solsystem långt ifrån vår som ser precis ut som vår egen art? Med en möjlighet till fler variationer än vad spelet Spore ger borde chansen för ett sådant sammanträffande vara mindre än obefintligt.

     Till sist måste nämnas Kainans sista stora handling i filmen, förstörandet av sändaren. Hur tänkte hans folk på det skeppet som syntes i natthimlen när nödanropet plötsligt slutade? "Ehh, vi är bara nästan framme, eftersom vi inte kom hela vägen kan vi åka hem nu, så sparar vi lite soppa! Det är bara onödigt att gå ner på marken och se oss om, de våra som var på skeppet som kraschade här och som satte igång nödsignalen är nog inte kvar där nere."

Jag ger "Outlander" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 55 min

#324 Australia (2008)

För att skydda sin nyärvda ranch i norra Australien, slår sig en brittisk aristokrat motvilligt samman med en boskapsakötare för att hinna få boskapen till Darwin innan tiden är ute. Strax efter att de anländer upplever de bombningen av den australiensiska staden.

En skönheten och odjuret-berättelse baserad på en verklig historisk händelse, Japans bombning av Darwin under andra världskriget. Det här är en film man verkligen lyckats med, skådespelet är superbt, speciellt från Nicole Kidaman och Hugh Jackman som innehar huvudrollerna, men även det av barnskådespelaren Brandon Walters uppnår den höga standarden i denna produktion. Manuset har man även där lyckats träffa mitt i prick, man har med spänningen av en skenande jord, kärleken och passionen mellan två personer som till en början ogillar varandra, mystiken kring praktiserandet av magi bland aboriginer och mycket, mycket mer. Scensättningan man spelar in filmerna i, det vill säga platserna, har man lyckats få till så att det ser ut som om de tagit en modern kamera tillbaka till början av 1940-talet och spelat in på plats. Filmen får helt klart tio tummar upp och det är ett måste att se detta mästerverk minst en gång innan man dör.

Jag ger "Australia" betyget 10 / 10
Speltid: 2 tim 45 min

#322 X-Men Origins: Wolverine (2009)

Mutanten kallad Wolverine bryter sig loss från en hemlig insatsstyrka, för att några år senare finna sig själv på jakt efter hämnd mot sin halvbror Victor och general Stryker, ledaren för insatsstyrkan.

Som i nästan alla filmer som baserat sig på böcker eller serier har man även här tagit originalhistorien eller -tanken och misshandlat den i större eller mindre mån. Som exempel på detta  kan nämnas att i X2 fick tittarna lära sig att Stykers fru tog självmord på grund av deras son och vad han utsatte sina föräldrar för (vilket ska ha varit hemska illusioner), detta fick man senare på sätt och vis bekräftat i denna prequell till X-men-trilogin, där en officerare nämner att Strykers son dödat hans fru. Men båda dessa påståenden är fel gentemot vad som egentligen hände, det var Stryker själv som dödade sin familj innan han försökte ta självmord genom att explodera sin bil. Det var först långt efter som han lärde känna att hans son var en mutant, det var detta som ledde honom in på sin väg av hat mot mutanter. Tanken att han skulle ha samlat ett team av mutanter är en ganska befängd tanke. Det enda som stämmer med Strykers historia i X-Men-filmerna är det faktumet att han kidnappade Xavier och hjärntvättade honom till att använda en version av Cerebro för att döda alla levande mutanter på en gång. Ett annat exempel är det faktumet att Victor Creed och Silverfox blivit några helt andra äv vilka de egentligen ska vara. Det är trevligt att få lite mer kött på benen angående Wolverines bakgrund, hur det kommer sig att han är den han är, varför han har ett skelett av adamantium och varför han inte minns vem han egentligen är. Det är även roligt att få se fler nya mutanter samt få en påhälsning av igenkännbara från tidigare filmer, såsom Xavier och en ung Cyclops.

     Handling och skådespel överträffar inga förväntningar, främst för att man inte fått till historien på rätt sätt, som nämnt ovan är det många faktafel. Skådespelet är okej, ingenting som är tillräckligt bra för att man ska lägga prestationerna på minnet. Något som däremot är lite imponerande är det faktumet att Hugh Jackman gör i princip alla sina stunts själv, det är nästan bara de höga hoppen som han låter stuntdubblar genomföra. Effekterna han man nu haft tre filmer på sig att perfektera, vilket syns på bland annat Wolverines klor, de eldeffekter som förekommer samt alla olika mutanters mutationer som används titt som tätt. Filmen kan vara av intresse för den vanliga lekmannen som vill se och veta mer om varifrån Wolverine kommer.

Jag ger "X-Men Origins: Wolverine" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 47 min

#321 X-Men: The Last Stand (2006)

När ett botemedel mot mutationer tas fram dras det gränser bland X-Men, ledda av professor Charles Xavier, och Brotherhood of Mutants, ledda av Xaviers före detta kompanion Magneto.

Detta är en film som länge setts fram emot av X-Men-seriernas fans, det är i den här som en av de absolut kraftfullaste mutanterna i universumet officiellt introduceras i filmserien: Phoenix. Dock är det en besvikelse för många, då man inte följt originalstoryn som den porträtterats i serietidningarna, till exempel finns det karaktärer som dödas av innan de hunnit göra allt de ska göra enligt serierna. Senare slutar filmen med något som närmast kan beskrivas som en cliffhanger, både sista scenen i filmen och extrascenen efter eftertexterna. Den besvikelsen som kanske är den största av de alla rör Phoenix: När Jean Grey tappar in i sin "Phoenix Force" ska hon egentligen transformeras till Phoenix-avataren, en manifestation av phoenix kraften som ser ut som den traditionella fenixen, det vill säga en fågel av eld. Men allt som händer i denna avslutande del i trilogin är att hon får svarta ögon, ett mörkare, subtilt galnare anlete och fladrande hår.
     Effekterna ser väldigt mycket bättre ut i denna än i föregångaren, X2. För att ge ett exempel så ser Pyros eldmanipulerande ser mer verklig ut den här gången. Mystiques formskiftande ser som alltid bra ut, bland de bästa effekterna genom alla tre filmer. Något som de dock borde ha behållit från den första filmen är Wolverines utfällande av klorna, i första såg det hyfsat bra ut när hans klor blev introducerade in i filmen, medan man nu ganska tydligt kan se att det är en animering då huden i hans knutna nävar inte påverkas det minsta av att sex stora knivar skjuter ut mellan knogarna.
     Skådespelet ska tillslut omnämnas. De flesta spelar sina roller efter förväntan, statister spelar sällan lika bra som innehavarna av "viktiga" roller. Sir Ian McKellen kan som alltid nämnas som den främsta mannen i den främsta ranken där Hugh Jackman strax bakom befinner sig med sina stora polisonger och sin tuffa fasad.
     Handlingen är bra för den som inte kan sin X-Men-historia, men inte lika väl för beundraren av serierna. Effekter och skådespel tillfredsställer tittaren mer än väl i de flesta avseenden. För att dra en slutsats angående filmens värdighet av att ses åtminstone en gång, blir att den är det om man vill se hur kriget mellan mutant och människa ska avslutas.

Stan Lees roll: Familjen Greys granne

Jag ger "X-Men: The Last Stand" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 44 min

#320 X2 (2003)

X-Men beger sig ut på jakt efter en mutant efter mordförsöket på presidenten och internatskolan för mutanter attackeras av militanta styrkor.

Inte närapå lika bra sin sin föregångare fortsätter historien om hur professor Xaviers mutanter försöker förhindra ett krig mellan människor och mutanter, när det finns en ledare på vardera sida som inget hellre vill än att den andra sida ska förintas. Skådespelet är någorlunda, men inte alls något märkvärdigt, Sir Ian McKellen och Patrick Stewart är som vanligt de två främsta i skaran. Handlingen fungerar, det är helt enkelt en klivsten till nästa film, man borde se den för att lättare begripa handlingen i sin helhet, men det är kanske inget man sätter sig för att se bara för att man vill se en bra film. Stuntsen och special effekterna är tyvärr ganska dåliga genom i stort sett hela filmen, ett par exempel på detta är scerna då internatet anfalls av Stykers styrkor och Wolverine hugger två soldater i  sidorna och "kastar"(?) dem bakåt, samt scenen när polisen kommer till familjen Drakes hus och Pyro attackerar de uniformerade med sin eldmanipulation.

     En av de få saker som faktiskt gör filmen värd att se, bortsett från att bättre förstå handlingen serien igenom, är Nightcrawlers introducerande, men främst de tidiga framträdandena av Phoenix i Jean Grey när hon börjar tappa in i sin potential i mitten samt främst slutet av filmen, åtminstone om man är en beundrare av X-Men-serierna.

Jag ger "X2" betyget 5 / 10
Speltid: 2 tim 13 min

#319 Sleepless in Seattle (1993) [2]

En kväll ringer sonen till en nybliven änkling in till ett radioprogram i ett försök att hjälpa sin pappa finna en ny fru.

Tom Hanks gör som han så ofta gör den bästa rollen i filmen han är med i, medan Meg Ryan helt klart bidrar till en mysig stämning, även om hon inte är en mästare i sin konst. De skapar tillsammans en av de finaste kärlekshistorierna under 90-talet. Till och med den unga Ross Malinger gör bra ifrån sig, ett under inte många barnskådespelare är kapabla till (även om USA är ett av de länder som ger ifrån sig majoriteten av de som faktiskt bidrar till en bättre filmvärld). Att tillsammans med sin andra hälft välja denna film som kvällens mysfilm är något man helt klart gör rätt i då den gör precis vad en feel-good film ska göra, inge bra känslor i tittaren.

     Detta värdiga verk till romantisk film hyllar ett tidigare mästerverk: An Affair to Remember från 1957. De inte bara pratar om filmen i filmen, och handlingen har starka gemensamma drag med den tidigare, de visar faktiskt klipp från den, kvinnorna i filmen tittar på den och männen förstår inte varför de gråter så till det i deras ögon romantiska skräpet. Det är en lite stereotypisk, men samtidigt lustig, skildring över skillnaderna mellan manligt och kvinnligt: I en scen sitter Rita Wilsons karaktär vid ett bord tillsammans med Hanks och Victor Garbers och samtalar om bland annat An Affair to Remember, närWilson pratar om filmen sitter hon och storgråter undertiden som männen inte förstår ett jota av varför hon gråter till något så larvigt, när männen sedan börjar prata om The Dirty Dozen (1967) börjar istället de storböla medan kvinnan sitter helt oförstående.

Jag ger "Sleepless in Seattle" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 45 min

#317 A Knight's Tale (2001)

Efter att hans mästare dött, önskar en väpnare ändra sitt öde, driven av hunger efter mat och ära kommer han upp med en ny identitet som riddare.

Filmen kretsar mycket kring rockmusiken, filmen börjar med att åskådarna till tornerspelen sjunger låten We Will Rock You, av Queen. Att kombinera detta rockframhävande tillsammans med den möjliga hyllningen till ridderlighet och tornerspelen som var stort under 1300-talet gör filmen till trevlig underhållning, speciellt med tanke på det väldigt bra skådespelet huvudrollistan tar till bordet, däribland Heath Ledger, Rufus Sewell och Paul Bettany gör de bästa seriösa rollerna, medan Alan Tudyk helt klart gör den roligaste och mest minnesvärda (däribland med sin replik "It's called a lance. Hello?") karaktären i hela filmen. Något som däremot är lite av en besvikelse är det faktumet att Shannyn Sossamon spelar den nobla kvinnan Jocelyn (Ledgers stora kärlek), det framgår aldrig var hon ska tillhöra nobaliteten, men hon ser inte brittisk ut och inte heller överdrivet fransk, då detta är de två främsta länderna i vilka filmen utspelar sig.
     Även om man som tittare inte är en speciellt stor beundrare av fantasy- eller historisk film så kommer man med stor möjlighet tycka om  denna romantiska komedi. Det är inte bara kombinationen av rock och riddare som gör filmen till det fina verk den är, den ger ett möjligt bidrag till historieböckerna (med lite glans såklart); det är tänkt att handlingen ska utspela sig under det halvår som Geoffrey Chaucer (en brittisk författare som ses som den främsta poeten under medeltiden) var försvunnen, och detta ska vara en möjlig förklaring till vad som hände under dessa sex månader.

Jag ger "A Knight's Tale" betyget 9 / 10
Speltid: 2 tim 12 min

#316 Waterworld (1995)

I en framtid där polarisen smält och nästan hela jorden är under vatten hjälper en muterad marinare motvilligt en kvinna och en liten flicka från de laglösa "smokers" och vill finna torra land.

En postapokalyptisk film olik många andra, Kevin Costner gör en bra roll, inte enastående, men helt klart tillräckligt bra för att man ska bli nöjd i upplevelsen av att se filmen. Idén om att jordens polarisar smält till den extrema graden att hela jorden är täckt i vatten (bortsett från de få kvadratkilometer av land som alla vill åt, men ingen vet var det finns) är en ganska trevlig omväxling mot de vanligare öken- och zombieapokalypser som hemsöker filmhistorien, speciellt dagens filmkultur. Det är inte bara Costner som gör sin roll bra, Jeanne Tripplehorn och Dennis Hopper spelar sina respektive bra de också, Trippelhorn som kvinnan som vill skydda sin skyddsling till varje pris och Hopper som filmens värsta bad guy. Tina Majorino gör även hon en någorlunda bra prestation som filmens enda unge. Ett helt okej tillägg till postapokalysbeundrarens samling över filmer att se, men dock kanske inte lika åtråvärd för den som föredrar annat att vila ögonen på då ens smak måste falla för typen av film som bland annat den här och Mad Max-serien ingår i.
     Ett par lite lustig parenteser till filmnördens lager av vetskap är att Jack Black har en roll i Waterworld, det är hans femte film och han spelar piloten i beachcraft-planer som blir piercad av en harpun. Den andra parentesen är om oljefartyget som the smokers har sitt tillhåll på, det är Exxon Valdez, ett fartyg som gick på grund i Alaska i början av 1989 och spillde ut hundratusentals fulla oljefat ut i havet.

Jag ger "Waterworld" betyget 7 / 10
Speltid: 2 tim 15 min

#315 X-Men (2000)

Två mutanter slutar upp på en privatskola för sin sort, där en grupp superhjältar sätter upp sig mot en terroristgrupp som vill skydda mutanter oavsett pris.

För fans av sci fi med superkrafter är det en bra filmatisering som lyckats fånga många karaktärer ur Marvels serietidningar, vilket gör att även serietidningsläsarna kan beundra filmen, om inte i det hela, åtminstone till och från. Med hjälp av hyfsat snygga effekter får man det att verka, kanske inte verkligt, men åtminstone trovärdigt nog för att underhålla. Skådespelandet är både bra och mindre bra, Sir Ian McKellen är som alltid bland de främsta i listan över mästare i sin konst, annars gör Patrick Stewart och Hugh Jackman filmen värd att se.

Stan Lees roll: Varmkorvförsäljare

Jag ger "X-Men" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 44 min

#313 The 6th day (2000)

En man snubblar in i en klon av sig själv och upptäcker att han hamnat mitt i en konspiration som innefattar att kloner ska ta över världen.

Två filmer med Arnold Schwarzenegger kan vara underhållande från till och då, men en film med två Schwarzeneggers tar nästan priset. Han må inte vara den bästa skådespelaren i världen, därför får han så ofta spela actionhjältar, men tillsammans med manuset blir det en bra film trots att han inte har några större skjutvapen än sin högra knytnäve och en laserpistol.

     Filmhistorien är uppbyggd av ett helt gäng sci fi-rullar och en stor bit av sci fi-kakan består av en hälsosam dos av krämiga kloner, men alla uppfattningar om hur klonerna ska vara är lika olika som variationen bland snöflingor: i grund och botten är de desamma, det vill säga de ska vara kopior av någon och alla ska se likadana ut. Men utöver detta är variationen ändlös, det är alltid skoj att få se en ny (även om filmen inte är ny) variation över hur författarna tycker att synen på kloner borde vara.

Jag ger "The 6th day" betyget 8 / 10
Speltid: 2 tim 3 min

#312 Starship Troopers (1997)

I en fascistisk militant framtid slåss mänskligheten för sin överlevnad mot en ras fientliga insektsutomjordlingar.

Första filmen i serien om det ändlösa kriget mellan människor och insekterna som tydligen bor på en planet på andra sidan galaxen. Varför människorna begav sig så långt bort bara för att mucka gräl med en främmande ras av utomjordlingar som bara försöker försvara sig mot rasistiskt aggressiva inkräktare som gör allt för att vara de enda "intelligenta" varelserna i universum.

     Skådespelet funkar, men det är oftast inget att hurra över, men det är tillräckligt för att man ska uppskatta lite hjärndöd sci fi-action med en smula humor här och där. En av de största nöjena med filmen är att få se Neil Patrick Harris som en mentalt utvecklad version av sig själv. Om man tittar upp lite behind the scenes-material kan man se hur de gjort de olika insekterna samt hur de spelat in några av de scener som förekommer i filmen, tittar man på detta och senare på filmen kommer det ge en helt ny inblick i filmen. Som exempel på detta är scenen då reportern blir kluven i två, innan extramaterialet är det bara ännu en scen bland filmens många andra, men efter kan man se för sitt inre öga hur ett helt gäng med arbetare hänger på en ställning för att få aracne-huvudet att lutas uppåt och skaka fram och tillbaka.

Jag ger "Starship Troopers" betyget 7 / 10
Speltid: 2 tim 9 min

#311 Homeward Bound: The Incredible Journey (1993)

Tre husdjur rymmer från en ranch i Kaliforninen för att finna sin väg hem till sin familj igen.

När man först får höra vad filmen handlar om dömmer man boken på dess omslag och tror att det kommer vara ännu en barnfilm med djur i huvudrollen, en film som är gjord för barn och inte många fler kommer tycka om den. Men drar man denna förhastade slutsats och väljer att inte se den gör man ett stort misstag. Denna film hamnar helt klart i topp fem över de bästa filmerna med djur i huvudrollerna, långt mycket bättre än många av de filmerna som görs idag där djuren i  huvudrollerna mer av en regel än ett undantag datoranimeras för att få fram "bästa möjliga" prestation, när man istället aldrig kan få ut samma känsla som i ett mästerverk som detta. Man har inte lagt ned massor med tid på att animera djurens munnar när de ska prata, man har bara lagt på Michael J Foxs, Sally Fields och Don Ameches röster, vilket räcker för att få fram det man vill ha i en sådan här mysig film. Filmen har mycket, spännande delar, sorgsna delar och delar som bringar fram floder av glädjetårar, och självklart finns det även ett och annat humoristiskt parti med i den otroliga resan också, men det som filmen främst lyckas med är att göra tittaren lycklig, det gör mycket till att filmen är så pass bra och uppskattad som den är av de som sett den.

Jag ger "Homeward Bound: The Incredible Journey" betyget 10 / 10
Speltid: 1 tim 24 min

#310 Moon (2009) [2]

Astronauten Sam Bell råkar ut för ett konstigt möte under slutet av hans tre år långa tjänstgöring på månen, där han tillsammans med sin dator GERTY, skickar tillbaka paket med en mineral som hjälpt vår planet med ett stort elproblem.

Man skulle aldrig kunna tänka sig hur det skulle vara att spendera tre år själv, utan något annat sällskap än en robot, om man inte råkat ut för något som påminner om en sån upplevelse. Om man dessutom finner att man inte är den första "jag" som spenderat de tre åren på denna bas.

     Sam Rockwells prestation som Sam Bell är helt klart bra nog för att det ska vara värt att se filmen. Han spelar sina två aktiva jag med en bra övertygelse, den första som den lite småknäppa killen som varit ensam alldeles för länge, och den andra som nyligen kommit fram och direkt fått överraskningen om den tidigare Sam. Vid första åhörande skulle man inte kunna gissa att det är Kevin Spacey som gör rösten till den vänliga roboten GERTY. Utöver dessa två är det nio andra skådespelare som deltar i uppbyggnaden av Moon-världen, även om ingen av dessa är med tillräckligt mycket för att göra ett större intryck är Sams växter.

Jag ger "Moon" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 37 min

#309 Firestarter (1984) [2]

Ett par undergick ett experiment som resulterade i att de fick telekinetiska förmågor, de fick senare en dotter med mentala krafter, främst pyrokinetiska förmågor.

Drew Barrymore  spelar en av de kraftfullaste barnen i filmhistorien, och hon gör det riktigt bra för att vara i mitten av 80-talet. Hon visar på ett riktigt bra sätt, tillsammans med Stephen Kings legendariska berättarförmåga, att det är dumt att tränga in någon i ett hörn som inte längre har något att förlora, speciellt om personen i fråga har förmågan att sätta igång ett inferno som taget direkt från helvetet när hon blir upprörd. Mark Lester har tillsammans med sitt team förvandlat Kings mästerverk till en film som inte bara är värd att se på grund av att det är en King-historia, utan för att få se Barrymore och David Keith göra två riktigt bra framföranden.

Jag ger "Firestarter" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 54 min

#308 Men of Honor (2000)

Historien om den första afro-amerikanska, och även amputerade, dykaren i den amerikanska flottan och hans tränare.

En av de bästa filmerna som kretsar kring amerikansk militär. Precis som många andra historiska filmer är även denna baserad på historien om en specifik person som gjort något extraordinärt för att få in sitt namn i historieböckerna. Cuba Gooding Jr. spelar sin roll som Carl Brashear på ett exemplariskt vis, liksom sin motskådespelare Robert De Niro spelar sin som Master Chief Billy Sunday. Många stunder är så pass gripande att man kan finna sig själv att hålla andan i hopp om att det ska gå vägen för Chief Brashear, det bästa exemplet för detta är troligen hans tolv steg i slutet av filmen. Det är nästan något av ett måste att se detta verk minst en gång i sitt liv.

Jag ger "Men of Honor" betyget 10 / 10
Speltid: 2 tim 9 min

#306 Just visiting (2001)

En riddare och hans väpnare härjas av en ond häxa, till hjälp tar de av en trollkarl som av misstag skickar in dem i framtiden där de måste ta hjälp av riddarens ättling för att komma hem till sin egen tid igen för att bekämpa häxan.

Den amerikanska remaken av den franska 90-talsfilmen Les visiteurs som även den hade Jean Reno och Christian Clavier. Det finns både skillnader och stora likheter filmerna emellan. En av de största likheterna är att ättlingen han träffar i framtiden är hans fästmös doppleganger, en av de största skillnaderna är att det i den franska är brudens far som av misstag dör, medan det i den amerikanska är bruden själv som förlorar sitt liv till Renos hand. Vissa repliker är till och med direkt tagna från sitt original från åtta år tidigare. Men till största delen har man tagit de populäraste och mest igenkännbara delarna från den franska och satt ihop dem tillsammans med lite kuriosa för att de bättra ska passa samman, så har man fått den amerikanska versionen.

     Har man inte sett originalet kommer man med största sannolikhet att tycka om denna, har man däremot sett Renos och Claviers första försök till denna historia kommer man bli aningen besviken över att de plockat isär den så som man gjort, även om den fortfarande är rolig nog att se åtminstone någon gång.

Jag ger "Just visiting" betyget 6 / 10
Speltid: 1 tim 28 min

#305 Les visiteurs (1993)

En medeltida adelsman och hans betjänt transporteras in i framtiden av en senil gammal magiker. Han söker hjälp från sin ättling för att försöka återvända till sin egen tid, samtidigt som han försöker acceptera de kulturella och teknologiska skillnaderna mellan hans tid och vår.

Orginalet om den franska riddaren och hans väpnare som av misstag skickas tusen år in i framtiden. De flesta skådespelarna är ganska medelmåttiga, men Jean Reno och Christian Clavier spelar sina förvirrade medeltidskaraktärer på ett tillräckligt övertygande sett för att man ska finna filmen rolig, samtidigt som den inte blir för löjlig. Handlingen är svårslagen i de flesta fall, främst parets första möte med en bil på en landsväg intill skogen där de vaknade upp i framtiden. Filmen är en stark rekommendation för alla att se, man kommer inte kunna lämna soffan utan att ha fått sig åtminstone ett ordentligt skratt under de knappa två timmarna som filmen håller på.

     Åtta år efter Les visiteurs gjorde Hollywood en remake på denna komedi, de använde sig av samma grundstory och behöll till och med huvudskådespelarna Reno och Clavier. Denna film döptes till Just visiting. I Frankrike spelade man in uppföljaren till denna, Les couloirs du temps: Les visiteurs 2, 1998 och en tredje (Les Visiteurs 3) i serien är beräknad under 2014

Jag ger "Les visiteurs" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 47 min

#304 RoboCop (1987)

I ett brottshärjar Detriot återvänder en dödligt sårad polis till tjänsten som en kraftfull cyborg hemsökt av gamla minnen.

Som många filmer innan hysterin över datoranimerade specialeffekter satte in är filmen centrerad kring en människa i en dräkt, en dräkt som ser bra ut. Man ser att det är metall dräkten är gjord i (den är åtminstone så pass bra gjord att det är svårt att tro att det skulle kunna vara något annat), och inte skumgummi, frigolit, latex eller något annat billigare material som inte ger närapå en lika autentisk känsla som den äkta varan. Den första prototypen av robocops som presenteras, ED-209 drioden, är även den väldigt snyggt gjord, både den fysiska modellen och hur man framför karaktären. Man använder sig helt av stop-motion när det är ED-209 som dominerar bilden, det vill säga när det händer att dess kropp ska röra sig, vilket man bland annat kan se i scenen då Murphy kommit för att försöka arrestera Dick men istället får slåss med en droid, i en tagning ska Murphy ändra riktning på droidens aarm och man kan då se hur hela klippet är i stopmotion, såväl Peter Weller som roboten. Dessa byggstenar i hur filmen är uppbyggd tillsammans med det fina arbetet som såväl de bakom kameran som de framför gör resulterar i en väl sevärd science fiction film, som alla fans borde se åtminstone en gång.

Jag ger "RoboCop" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 42 min

#303 Aliens vs Avatars (2011)

Två utomjordliska väsen konfronteras i den amerikanska ödemarken där en grupp campare hamnar mitt i den inte så uppenbara uppgörelsen.

Av namnet att dömma kan man redan från början räkna med att det är Ridley Scotts Alien som ska slåss mot James Camerons Na'Vi, när man ser postern inser man sitt misstag, det är inte Scotts skapelse, utan det är några andra utomjordliska varelser som verkar ska gå huvud mot huvud med  de blå jättarna.

     Utomjordlingarna (såkallade "Skithes") som utgör den första halvan av titeln är någon mysko ras som troligen är stulen från någon B-film, liksom deras motståndare. De har för mycket gemensamt med Scotts skapelse och några andra för att det ska vara en slump: de har förmågan att göra sig osynliga (Predator), anta skepnaden av andra och de "ursprungliga" varelserna förvandlades till drottningar som kan reproducera sig själva (Alien) De dödar genom att köra armen genom sina offers magar, slita ut någon ögon eller helt enkels strypa offret.

     Avatarerna som tar del av den andra halvan av denna films titel är något fruktansvärt: man har tagit Camerons idé om de främmande kattlika varelserna och helt förstör konceptet och hela idén om de primitiva jättarna. Deras hår är inte de svarta med lång fläta som Camerons vision visar, utan någon skrikande färg med en knut i nacken, ögonen är röda i filmen men gula på omslaget, de är lika långa som vanliga människor och kan med sin överavancerade teknologi anta skepnaden av människor. De kommer inte från "Pandora" utan från någon planet kallad "Melvak".

     Till sist finns det även en robot som avataren skickar ut innan hon går ner på jorden yta med sin livsenergi.Det är någon mystisk maskin avatarens folk skapat för att kunna jaga och utrota pesten som skitherna utgör. De benämner roboten som "Rovatar", men i början när avataren skickar ner den till ytan benämner rymdskeppets skärmar den som "Robatar", kan man inte kalla den för en sak och stanna vid detta enda uttalande. Robotens utseende är även det av en kvalitét så låg att det inte är mycket som kan undertoppa det, man kan helt uppenbarligen se att den är gjord av latex.

     Det märks snabbt att detta är en B-film ur dess ursprungliga mening, dvs en film gjord på liten budget. Skådespelet är bedrövligt, manuset inte mycket bättre och specialeffekterna ser mer  påklistrade ut än en sticker med dåligt lim, vissa är värre än andra. De gör ett dåligt försök att höja den så kallade kvalitén genom att visa lite bröst i bild, vilket istället bara drar ner filmen mer i det gyttjehål den den så fint satt sig fast i redan innan filmens förtexter kommit fram. Till sist måste även det dåliga kameraarbetet och klippningen nämnas, det är något som känns så pass dåligt att även en ouppmärksam eller till och med oerfaren tittare kan lägga märke till den pissiga redigeringen.

Jag ger "Aliens vs Avatars" betyget 1 / 10
Speltid: 1 tim 20 min

#56 Real Steel (2011) [2]

I en inte så snar framtid, där människor har ersatts av robotar i boxningsringen, är Charlie är tränare för sådana robotar, även om han inte är en särskilt högt rankad sådan. Men han upptäcker snabbt, tillsammans med sin son, att bara för att något är litet betyder det inte att det inte kan åstadkomma stora saker.

Först och främst måste jag nästan varna för att se början av den här filmen om man är känslig för att våld utförs mot djur, även om det är datoranimerat. Det är nämligen en tidig scen där en robot slåss med en tjur.

     En definitivt underhållande film som ger mer än vad man kan tro. Förhoppningarna må inte ha varit speciellt höga inför en film om robotar som slåss, men den överraskar faktiskt. Den påminner lite om någon sorts korsning mellan typ vilken boxningsfilm som helst och tv-programmet Robot Wars (1998), vilket man iofs kan tänka sig bara av att se en trailer eller höra om den.

     Tycker man om boxningsfilmer, robotar som slåss och/eller Hugh Jackman, som förövrigt gör ett bra jobb här, så kommer man definitivt uppskatta denna science fiction.

Jag ger "Real Steel" betyget 6 / 10
Speltid: 2 tim 7 min

2011-11-29 21:00

#301 The five-year engagement (2012)

Ett år efter att de träffades friar Tom till sin flickvän Violet, men oväntade händelser fortsätter skjuta upp deras nedgång till altaret.

Lite av en emotionell berg-och-dalbana, den börjar roligt och har sina ena och andra "aww"-tillfällen, men framåt mitten börjar man känna ett svall av depression smyga sig på, inte bara börjar den bli trist och tråkig, det känns som om filmen borde ta slut, trots att det är omkring 30 min kvar. Men humöret piggas upp och filmen får tillbaka sina glada färger på slutet igen. Antalet roliga stunder överträffar antalet pinsamma och inte alls lika roliga, så har man ett par timmar man verkligen inte har något annat att göra på så kan man sätta sig för att se den här, men kan man komma på något annat kan ett tips vara att börja med det.

     Skådespelet är från de flesta helt okej, Jason Segel och Emily Blunt gör som de oftast gör, ett bra framförande av sina respektive roller, men det finns några som visar skådespelaryrkets baksida också, de talanger som aldrig kommer få en huvudroll på grund av det dåliga skådespel de gör, främsta exemplet på filmens undersida är Dakota Johnsson, hon gjorde inte alls bra ifrån sig.

Jag ger "The five-year engagement" betyget 5 / 10
Speltid: 2 tim 4 min

#299 ParaNorman (2012)

Norman är en 11årig pojke som kan prata med spöken. En dag vaknar sju zombies upp och det blir upp till Norman att rädda dagen.

Att det blir upp till Norman är inget som inte är väntat, det handlar ändå om honom, och det är han som kan snacka med döda, lite som Cole Sear i The sixth sense. Effekterna som skaparna tagit med är snyggt gjorda, dels hur man byggt upp filmen med stop-motion och dels de faktiska specialeffekterna, till exempel molnen som ska föreställa Aggies hämndlystna spöke eller bara effekterna som omger alla spöken. Manuset är humoristiskt, men inte löjligt, den har en charm som inte blir för mycket.

     Det kan kännas sådär när Norman plockar fram och bjuder alla på en saftig moralkaka, men inte heller det blir man förvånad över, då det sällan förekommer en amerikansk film utan moralkaka. Vad man däremot med största sannolikhet inte kommer kunna förutse lika lätt är relationen mellan Mitch och Courtney, bara slutet av filmen kan avslöja det. Något man kan sitta och irritera sig på är hur Norman springer omkring efter att zombiesarna vaknat upp utan att göra något som tittaren redan sitter och tänker på, och som Courtney till och med kommenterar i filmen (även om hon säger det till döva öron), hela grejen med Norman är att han kan prata med döda, varför stannar han då inte upp och PRATAR med de vandrande döda i så fall?

     Om man sitter och lyssnar noga kommer man höra en hel del röster som man känner igen, där Alvins troligen är den mest karaktäristiska (det är nämligen Christopher Mintz-Plasse), annars kan man lägga märke till bland annat Anna Kendrick, Leslie Mann, Casey Affleck och John Goodman. Vill du få dig en trevlig kväll med en bra blandning mellan lite hederlig stop-motion och modern animation så kan du sätta på denna parodi till zombie-film.

Jag ger "ParaNorman" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 32 min