Efter en tid i ett mentalsjukhus, flyttar f.d. läraren Pat tillbaka in hos sina föräldrar och försöker försonas med sin ex-fru. Allt blir mer prövande för honom när han möter Tiffany, en mystisk kvinna med sin egen beskärda del problem.
En fantastisk film framförd främst av två enastående skådespelare. Både Bradley Cooper och Jennifer Lawrence spelar sina respektive smågalna roller så bra som rollerna möjligen hade kunnat spelas. Han får till sin nervositet och utstrålar den obekväma, instängda känslan som man kan se bara är ett skal under vilket det bubblar en möjlig explosion, vilken man kan få se tidigt i filmen. Lawrence spelar som sagt även sin roll alldeles utmärkt, sättet hon framhäver den deprimerade änkan, som ser igenom allas nedvärderande maskerat som medömkan, på ett sådant sätt att man inte kan göra annat än att hoppas på att hon ska få den mannen hon fallit för genom filmen. Någon annan man är glad att se får ta en del av kakan är ingen mindre än Robert De Niro, som Pats pappa som lider av OCD (obsessive compulsion disorder, för alla de som inte vet vad förkortningen står för, eller tvångshandling som det kallas för på svenska). Som alltid spelar han sin roll som ingen annan kan göra, man blir glad av att se honom spela sin roll (det blir man alltid, även om inte rollen i sig gör en glad, bara av att få se honom spela den).
Handlingen, om hur två oförutsedda människor träffas och mot alla förväntningar skapar en vänskap, är en fantastiskt vacker story. Romantiken ligger och bubblar under ytan och bara väntar på att få bryta ut i en explosion av "aww"n från sin publik. att man till denna underbara historia valt just dessa två vackra skådespelare gör inte helt upplevelsen mindre underbar att vara med om. Man kommer helt klart ha svårt att slita sig från duken eller skärmen på vilken man ser historien utspela sig.
 |
| Jag ger "Silver Linings Playbook" betyget 10 / 10 Speltid: 2 tim 2 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar