#370 Under the Tuscan Sun (2003)

Efter att ha gått igenom en skilsmässa, åker Frances till Italien på semester. Då hon på en impuls bestämmer sig för att köpa en villa i Toscana.

En fin liten berättelse om hur trots att livet kanske ser dystert och allmänt dåligt för tillfället, så kan det alltid bli bättre. Utan några motgångar i livet, skulle vi inte ha några framgångar. Såväl regin som manuset är bra genomarbetat. Man har lyckats visa bra på att livet inte behöver ta stopp, bara för att något tråkigt händer, som en skilsmässa för att ta ett aktuellt exempel. Många tittare kan troligtvis bara känna igen sig i en viss del av filmens handling, önskan att kunna fly ibland när man inte mår på topp. Men att faktiskt helt impulsmässigt köpa en villa i ett land där man knappt blir förstådd och inte pratar ett ord ur det inhemska språket, lägga i princip alla de få slantarna man har på detta näst intill fallfärdiga hus, kan kännas väldigt oansvarigt, det finns en viss romantik i det hela, men det är fortfarande oansvarigt när hon inte har något sätt att försörja sig för tillfället.

     Skådespelet ser bra ut för det mesta, man kan inte beskylla någon för att vara direkt dålig, men alla glänser inte så mycket som man skulle vilja att de gjorde. Karaktären som Lindsey Duncan spelar är troligen den lustigaste karaktären i berättelsen, hon är ganska konstig och verkar mest vara en sådan kvinna som för att försöka glömma sin ensamhet så träffar hon otaliga män efter varandra, detta kan mycket väl göra att många kan ha svårt för personen som porträtteras. Men likväl som att man kanske snabbt skapar sig en negativ uppfattning om denna äldre ensamma dam, skulle man samtidigt kunna fatta sig en bra uppfattning om man mer ser henne som en kvinna som gör vad hon känner för när hon känner för det. Precis som i alla historier finns det karaktärer man kan älska eller hata, eller kanske inte ha någon åsikt alls om, men det är bara du som kan avgöra vad just du tycker om dem.

Jag ger "Under the Tuscan Sun" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 53 min

#369 Silver Linings Playbook (2012)

Efter en tid i ett mentalsjukhus, flyttar f.d. läraren Pat tillbaka in hos sina föräldrar och försöker försonas med sin ex-fru. Allt blir mer prövande för honom när han möter Tiffany, en mystisk kvinna med sin egen beskärda del problem.

En fantastisk film framförd främst av två enastående skådespelare. Både Bradley Cooper och Jennifer Lawrence spelar sina respektive smågalna roller så bra som rollerna möjligen hade kunnat spelas. Han får till sin nervositet och utstrålar den obekväma, instängda känslan som man kan se bara är ett skal under vilket det bubblar en möjlig explosion, vilken man kan få se tidigt i filmen. Lawrence spelar som sagt även sin roll alldeles utmärkt, sättet hon framhäver den deprimerade änkan, som ser igenom allas nedvärderande maskerat som medömkan, på ett sådant sätt att man inte kan göra annat än att hoppas på att hon ska få den mannen hon fallit för genom filmen. Någon annan man är glad att se får ta en del av kakan är ingen mindre än Robert De Niro, som Pats pappa som lider av OCD (obsessive compulsion disorder, för alla de som inte vet vad förkortningen står för, eller tvångshandling som det kallas för på svenska). Som alltid spelar han sin roll som ingen annan kan göra, man blir glad av att se honom spela sin roll (det blir man alltid, även om inte rollen i sig gör en glad, bara av att få se honom spela den).

     Handlingen, om hur två oförutsedda människor träffas och mot alla förväntningar skapar en vänskap, är en fantastiskt vacker story. Romantiken ligger och bubblar under ytan och bara väntar på att få bryta ut i en explosion av "aww"n från sin publik. att man till denna underbara historia valt just dessa två vackra skådespelare gör inte helt upplevelsen mindre underbar att vara med om. Man kommer helt klart ha svårt att slita sig från duken eller skärmen på vilken man ser historien utspela sig.

Jag ger "Silver Linings Playbook" betyget 10 / 10
Speltid: 2 tim 2 min

#367 Gangster Squad (2013)

En omutbar polis får i uppdrag att inofficiellt samla ihop en styrka för att ta ner gangstern Mickey Cohen.

Det är riktigt roligt att få se allt det vackra från Amerikas 40-tal; bilar kläder och människorna. Vad som inte är lika roligt är att se allt det våld som utövades av såväl kriminella som lagens män under denna tidsepok. Hur någon kan slakta en hel gata full med folk bara för att misslyckas med att träffa den personen man var där för att se död. Riktigt välgjord gör att det blir ett nöje att se filmen trots sitt våldsamma innehåll. Alla skådespelare gör sina roller näst intill perfekt, det finns inte mycket negativt man skulle kunna säga om deras prestationer. Framför allt Josh Brolin gör en förvånansvärt bra roll, förväntningarna var inte speciellt höga och de ganska låga man hade överträffade han med glans. Några man däremot inte är lika överraskade över bra framföranden är bland annat Sean Penn, Ryan Gosling och Emma Stone. Penn fick en lagom stor roll, inte för stor och inte för liten, han känns mer som "the mastermind behind the scenes" då han bara tittar fram då och då. Gosling och Stone får för andra gången ha en romans på stora duken, vilket är ett nöje att se, då dessa två är ett väldigt vackert par när dem är tillsammans.
     Det finns en scen som skaparna var tvungna att klippa bort och spela in igen, då filmen skulle ha haft premiär i samband med en tragisk händelse i USA. Scenen gick ut på att det skulle skjutas inne på en biograf, och man ansåg att det var ganska smaklöst att ha med denna scen i en film som skulle ha premiär så tätt inpå skottlossningen under premiären av The Dark Knight Rises, då en man sköt ihjäl 12 människor och skadade 38 till. När man sedan sitter och tittar på filmen, och kanske försöker hitta avsnittet där denna scen egentligen skulle ha varit placerad kan det vara svårt att hitta den. Spekulationer och gissningar, men inget konkret kan sägas, man får helt enkelt vänta på att filmen kommer ut på DVD och blu-ray där man kan kika på extramaterialet och de deletade scenerna för att se själv.

Jag ger "Gangster Squad" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 53 min

#366 Water for elephants (2011)

En vetrinärsstudent överger sina studier efter att hans föräldrar omkommer, och slår följe med en resande cirkus som deras vetrinär.

Till att börja med kan man tycka lite synd om huvudkaraktären Jacob; varför kunde man inte ha väntat på att han skulle ha skrivit klart provet för att bli legitimerad veterinär och sedan gett honom de ödesdigra nyheterna.
     Skådespelet från hela besättningen är fantastisk, speciellt bra är prestationen som Christoph Waltz ger oss, hans karaktär må vara hemsk bortom ord, men som alltid gör han det också bra bortom ord. Annars måste även Reese Witherspoon berömmas för en bra spelad roll. Handlingen är hemsk, och borde inte ses av de svaghjärtade, då det förekommer grovt djurplågeri i bild. Trots all den hemskhet som visas är filmen oerhört bra, detta tack vare alla de som jobbat med filmen.

Jag ger "Water for elephants" betyget 10 / 10
Speltid: 2 tim

#365 Hercules in New York (1969)

Hercules skickas till jorden där han finner äkta kärlek och startar en lovande karriär inom bodybuilderyrket.

Arnold Schwarzeneggers första film, vilket man ser tydliga tecken på i hans sätt att spela rollen som den legendariska grekiska halvguden Hercules. Han fick rollen när han endast höll på med bodybuilding, vilket man kan se då han genom hela filmen går och spänner sig, och i några scener till och med är utan tröja, bara för att få visa alla sina övertränade muskler.

     Skådespelet i filmen är så pass dåligt att det går över i att bli roligt och man kan inte göra annat än att skratta åt det, trots den låga kvalitéten vill man inte stänga av, man kan inte vänta med att se vad som kommer hända härnäst. Rekvisitan man använt sig av ser billig ut; som exempel kan tas blixten som Zeus går runt och bär på, den ser mest ut att vara en tillböjd metallpinne med en pil i ena änden.

Jag ger "Hercules in New York" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 15 min

#259 Susie Q (1996)

1955 omkommer Susie och hennes pojkvän i en bilolycka på väg till sin vinterbal. 40 år senare flyttar Zach och hans familj in i Susies gamla hus. Efter att äntligen ha hittat någon som kan se henne som spöke, får hon Zach att hjälpa hennes föräldrar som är på väg att bli vräkta.

Ett alternativ till filmhandlingen om efterlivet för en person som dött i någon form av olycka, ingår i samma grupp som bland annat Beetle Juice (1988), Ghost (1990) och The Invisible (2007). I alla dessa filmer kan de påverka sin omgivning till någon grad, och Susie ligger troligen i toppen över de med störst skicklighet.
     Handlingen är bra, en gullig kärlekshistoria mellan en levande pojke och ett spöke till flicka. Man blir glad av att se dem tycka mer och mer om varandra, hur de bestämmer sig för att hjälpa varandra, och hur lyckliga alla "goda" blir när det går rätt. Skådespelet är bra, Justin Walin och Amy Jo Johnson spelar sina respektive huvudroller bra, Walin som pojken som till en början bara vill bli lämnad i fred och Johnson som den döda flickan som äntligen funnit någon som kan se henne och som hon kan prata med. Tycker man om den snälla snälla-spök-typen av film så kommer man troligen finna den här till nöje.
     Finns det någon karaktär man kan ha problem med, förutom de uppenbara två (mannen som vill köpa större delen av staden och hans son, Roger och Ray Kovich), är det troligen lillasystern till Zach. Hon uppger skenet av att tro att hon är överlägsen och kan så mycket mer än alla runt omkring henne, bara det att hon tydligen ska veta så mycket om datorer på den här tiden att hon som 12åring ska kunna hacka sig in i en banks databaser för att finna arkiverade dokument, borde inte detta vara aningen otroligt?

Jag ger "Susie Q" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 29 min

2012-09-10 15:08

#363 Les Misérables (2012)

En man stjäl lite bröd, spenderar ett 19 år långt straff som slav, efter vilket han måste fly från en lagens man för resten av hans liv pga att han brutit sin villkorliga frigivning.

Inte bara en eller två populära, enastående skådepelare, utan en hel hög. Med Hugh Jackman och Russell Crowe som de två männen i främsta linjen i filmens trupp av bra män och kvinnor. Det finns många skilda åsikter angående deras olika sångröster, vissa gillar dem och andra inte (vilket ter sig ganska självklart). Det finns tyvärr många som har mycket att säga om främst Crowes och Anne Hathaways, då vissa tycker att dessa två inte uppfyller förväntningarna de haft sedan innan. Men någon som däremot inte fått alls lika mycket kritik är Amanda Seyfried, som sedan tidigare gjort en del musikalroller. Inte heller Jackman är utsatt för lika mycket negativ kritik som bland annat Crowe och Hathaway, detta kan mycket bero på att han har bakgrund i live musikal, dvs på teater.

     Det finns två tillfällen då Crowes karaktär Jalvert sjunger om sin eviga jakt efter rymlingen Jean Valjean som har liknande utseenden på sceneriet, hur och var Jalvert befinner sig när han sjunger:

1. I den första sjunger han om hur Jean Valjean är ondskefull och hur bara Jalvert kommer kunna segra då han jobbar i godhetens namn. Allt medan han går längs kanten på taket till ett stort hus, skulle kunna vara en katedral eller liknande, och han har Paris nedanför sig. Som om han står på toppen av världen.
2. I den andra, i slutet av filmen, går han likadant, fast denna gång istället längs kanten på ett broräcke, med bara ond bråd död nedanför sig i form av en hetsig ström flod. Medan han går där fram och tillbaka sjunger han om hur han inte kunde döda Jean Valjean när han hade chansen, och att han inte förstår varför han gav Jalvert livet när han hade all anledning att ta det vid barrikaden.

Dessa två scener skulle kunna tas väldigt symboliskt, som att han till en början är på toppen av världen och sedan fallit till att endast ha en olycksbådande död framför sig, utan något annat val att fortsätta.

Jag ger "Les Misérables" betyget 10 / 10
Speltid: 2 tim 38 min

2013-01-31 22:00

#362 Lock, stock and two smoking barrels (1998)

Fyra arbetarklassare i London går samman med deras pengar för att en ska få spela i ett kortspel, allt går fel och de slutar upp med en skuld på en halv miljon pund, och de har en vecka på sig att fixa fram pengarna.

Jag ger "Lock, stock and two smoking barrels" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 47 min