#129 The Iron Giant (1999)

En pojke blir vän med en enorm oskyldig robot från yttre rymden som en paranoid statstjänsteman vill förstöra.

Rolig idé för en film, hur de gjort järnjätten så mänsklig, t.ex. att dennes "mage" kurrar när han inte ätit metall på en längre stund, och hur exalterad den blir när den kommer till skrotupplaget, som ett barn i en godisbutik där allt godis är gratis. 

     Det är lite spännande hur alla jättar i filmer som den här alltid ändrar storlek, ena stunden är den längre än träden i skogen, två sekunder senare så kan den smyga bland samma träd och då är den bara runt hälften så lång som dessa träd, och såhär verkar det kunna vara i väldigt många filmatiseringar som innehåller jättar eller andra enorma varelser och/eller föremål.

     Sättet som Hogarth fixade sitt luftgevär och ficklampa är ju... inte smartast i världen, han hade lika gärna kunnat tejpa fast ficklampan på en lång pinne om han nu inte ville hålla i lampan. Så fort han bestämmer sig för att skjuta med geväret, kommer kulorna bara att studsa mot ficklampans huvud och vara lika verkningslös som en vindpust mot en bergvägg. Han är dock inte helt och hållet korkad, han fattar vad grejen med människor, och främst amerikaner, är: dvs ser du något främmande, speciellt om det är stort, så skjuter man först och gärna springer omkring och skriker allt man kan. Men att en amerikansk general för en gångs skull lyssnar på rim och reson är helt fantastiskt, till skillnad från typ ALLA andra filmer där militären är inblandad.

Jag ger "The Iron Giant" betyget 5 / 10
Speltid: 1 tim 26 min