Mona Gray är en kvinna som älskar siffror och tal över allt annat på jorden. Som barn var det det enda hon höll på med efter att hennes pappa blev sjuk. Nu är Mona vuxen, och plötsligt en dag säger hennes mamma att hon inte längre får bo kvar hos sina föräldrar, utan måste flytta till en egen lägenhet. Hon får jobb på stadens skola, där hon börjar undervisa i matematik, men det är inte bara matte hon kommer få hålla på med...
Jag tycker att den här filmen var helt underbar, den var vackert gjord, hade sina stunder av komik och vid ett par tillfällen var det nära att jag fällde en tår, antingen för att det var något sorgligt som hände eller för lite mysig romantik. Det är några tillfällen som är riktigta "Huh!?"-stunder, men det kan ju samtidigt bli lite roligt om det kommer en kommentar eller en händelse som är helt jätte-mysko.
Eftersom hon älskar siffror så mycket som hon gör, så har skaparna lagt in att så fort hon knackar i trä, eller hoppar eller något i den stilen så flyger det ut siffror där det hårda träffas; t.ex. första gången Mona knackar i trä så sitter hon i en stol på ett sjukhus, när hennes knogar träffar trähandtaget så typ rinner det ner en trea längs armstödet.
Jag kan inte påminna mig att jag har sett en film där Jessica Alba spelar en karaktär med OCD förut, men det gör hon faktiskt riktigt bra. Amerikanare verkar ha en förkärlek för att unga karaktärer ska spelas av äldre skådespelare, i den här så ska Jessica spela Mona som är 20-ish när hon i själva verket är 29. Men ger man henne lugg och två tofsar så blir man väl automatiskt 5-10 år yngre.... Har jag förstått det rätt då?
Men hur som helst, det var en mysig film som passar extra bra om man vill gosa ner sig i soffan med sin andra hälft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar