Året är 1873. En man vaknar upp mitt ute i Arizonas öken, han minns inte vem han är. Han minns inte hur han kom dit. Han har ingen aning om vad det är för metallarmband han har runt handleden, men en sak är säker: han kan inte få av det. Han lyckas ta sig till en mindre gruvstad där folk helt plötsligt blir infångade med delvis upplysta rep från flygande metallfarkoster. En grupp av de osannolikaste personerna slår följe för att leta reda på var dessa flygande vidunder kommer ifrån.
Jag hade inte hört överdrivet många positiva saker om filmen innan jag gick och såg den, men förhoppningarna var ändå högre än de borde varit. Jon Favreau brukar ju ändå kunna leverera åtminstone hyfsade filmer, både framför och bakom kameran, jag menar för att bara nämna ett par exempel första Iron Man (2008) var bra och hans roll som multimiljardären Pete Becker i Friends (1994).
Men det gjorde inget att förhoppningarna hade höjts lite, för i min mening så var det en alldeles skaplig film. Den hade det mesta för en häftig bioupplevelse: Cowboys i vilda western, högteknologiska aliens, Harrison Ford som en butter gammal gubbe och explosioner (men man kan väl inte räkna med annat när man kombinerar cobojsare och utomjordlingar...).
Daniel Craig spelar i den här, liksom de flesta andra roller man ser honom i, den tystlåtna mannen som är rätt grym på att slåss, men visar inte något speciellt med känslor. Visst, han kan se aningen nedstämd ut om någon han tycker om dör, men där verkar gränsen gå.
Något jag ofta tänker på när jag ser filmer där en av "de goda" dör; undrar hur det kommer sig att man (iaf om man tillhör "den goda sidan"), när man är på väg att dö, för att man t.ex. blivit skjuten eller liknande, i princip Alltid hinner säga allt det man vill få sagt innan man faktiskt dör! Man verkar ju alltid kunna få ut värsta talen om att man ångrar hittan och dittan, andra ska göra en massa saker osv. osv. Det låter inte som något som skulle ske i verkligheten. Alla dör ju alltid strax efter att de pratat klart, dör man så dör man, man har inte direkt en nedräkning på 5 min från det att man blivit skjuten tills det att man dör. Och det är något som gäller typ alla filmer som innehåller våld och död av någon sort.
För att kort sammanfatta denna inte så speciellt långa recension; rätt häftig film som passar bra en lördagkväll i sällskap med kompisarna och en stor skål popcorn. För att citera en arbetskollega: "Det enda som saknas är en öl."
 |
| Jag ger "Cowboys and Aliens" betyget 6 / 10 Speltid: 1 tim 59 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar