Efter att oavsiktligt ha orsakat förödelse i nisse-samhället på grund av sin klumpiga storlek, skickas en man som uppfostrats av tomtenissar på nordpolen till New York på jakt efter hans sanna identitet.
Om det är något han kan så är det att spela ett vuxet barn, eller snarare en barnsligt vuxen. Will Farrell skapar här en relativt rolig karaktär som är naiv i i princip alla livets delar, vilket kanske är förståeligt då karaktären Buddy ska ha vuxit upp i tomteverkstaden på nordpolen omgiven av leksaker. Väljer man att se filmen kommer man ganska garanterat få sig ett par rejäla skratt, men en hel del doser pinsamma händer för ögonen då han gör något som ingen annan "vanlig" människa skulle ha gjort.
Något som kan vara lite konfunderande är hela grejen med tomtens släde, hur den drivs av tron på julen. Det är inte det faktumet att den drivs på just jultron, utan hur lätt den verkar drivas. Mätaren går från 0-100, där 100 rimligtvis skulle kunna vara hur många procent av jordens befolkning tror på jultomten (eller ju, hur många procent av jordens kristna befolkning åtminstone), men den flyger till och hoppar upp på 20 bara av att Michael får sig en skateboard (kraftig tro där, om den hoppar igång så lätt för bara en unges glädje av att få en bräda på jul av en tjock gubbe i en tom park mitt i natten), och att den kan flyga upp till några meter över marken bara av att en mindre grupp människor sjunger en julsång, och den hoppar upp de sista 10 pinnarna (eller procenten) när Buddys biologiska pappa hoppar in och börjar sjunga med folksamlingen utanför central park. Visst att det är några få hundra människor som tittar på just den TV-kanalen just den tiden som också stämmer in på sina håll, men de var tydligen inte värda lika mycket som de två ända i staden som delar blodsband med Farrell.
 |
| Jag ger "elf" betyget 7 / 10 Speltid: 1 tim 37 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar