Fem gymnasieelever, alla olika stereotyper, träffas under en kvarsittning, där de öppnar upp sig helt inför varandra och upptäcker att de har mer gemensamt än de trodde.
En film som kom mitt under en guldålder i filmhistorien, åtminstone av vad som skeppades ut ur staterna. De fem ungdomarna gör vad det är tänkt att de ska göra, fånga de fem största stereotyperna i den amerikanska gymnasieskolan; en plugghäst, en sportfåne, en enstöring, en prinsessa, och en kriminell. Som så ofta under 1980-talet är skådespelet bättre än vad man ofta ser idag, även om man bara haft omkring en handfull skådespelarjobb tidigare. De lyckas fånga in en på ett sätt som gör att man inte kan göra annat än att sitta och undra vad som ska komma härnäst; vad ska dessa konstiga ungdomar hitta på nu? Är man lättrörd så finns det en scen som speciellt kommer göra att man fäller en tår eller fem, det kan t.o.m. hända att man inte kommer kunna sluta när filmen gör det. Det är som sagt en guldålderfilm, som verkligen är värd att se.
En film som kom mitt under en guldålder i filmhistorien, åtminstone av vad som skeppades ut ur staterna. De fem ungdomarna gör vad det är tänkt att de ska göra, fånga de fem största stereotyperna i den amerikanska gymnasieskolan; en plugghäst, en sportfåne, en enstöring, en prinsessa, och en kriminell. Som så ofta under 1980-talet är skådespelet bättre än vad man ofta ser idag, även om man bara haft omkring en handfull skådespelarjobb tidigare. De lyckas fånga in en på ett sätt som gör att man inte kan göra annat än att sitta och undra vad som ska komma härnäst; vad ska dessa konstiga ungdomar hitta på nu? Är man lättrörd så finns det en scen som speciellt kommer göra att man fäller en tår eller fem, det kan t.o.m. hända att man inte kommer kunna sluta när filmen gör det. Det är som sagt en guldålderfilm, som verkligen är värd att se.
 |
| Jag ger "The Breakfast Club" betyget 9 / 10 Speltid: 1 tim 37 min |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar