#292 Bachelorette (2012)

Tre väninnor blir ombedda att vara brudtärnor till en kompis som de brukade förlöjliga i high school.

I vänskapscirkeln på fyra finns lika många personligheter, vilket inte bara är väntat, utan även lite av ett måste för att komedin ska bli lyckad: den korkade, den syniska, den större och till sist bitchen som vill manipulera alla runt sig. Lizzy Caplan och Rebel Wilson spelar karaktärer som inte strövar så speciellt mycket från sin vanliga typ av roll, Kirsten Dunst har inte sin roll som standard men det är verkligen inte första gången hon spelar denna typ av karaktär, till sist Isla Fisher kan ha spelat något liknande tidigare men hon är lite av en allspelare och har spelat lite allt möjligt. De spelar hur som helst sina respektive delar bra, alla är roliga på sitt sätt. Manuset gör sitt till den underhållning man får njuta av under de 87 minuter man spenderar framför de rörliga bilderna, en hel del skratt kommer utbryta, vissa delar är aningen obekväma, men vilken komedi är inte obekväm till och från. Filmen är dock inte för alla, det verkar vara ungefär hälften-hälften över vilka som får positiva känslor av den och vilka som mest blir uttråkade, har du tur faller du in innan bindestrecket.

Jag ger "Bachelorette" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 27 min

#291 Call me mrs. Miracle (2010)

Jake Finley finner en dag att en mystisk kvinna som kallar sig mrs. Miracle har börjat jobba för honom med förklaringen att hon ska rädda julen. Alla inblandade finner snart att hon blivit en ovärderlig del av deras liv.

En gullig och väldigt mysig liten julfilm som borde sändas under jultid då den sätter en bra stämning för högtiden. Till en början tror man att det bara kommer vara en rätt så ospektakulär film, men snart inser man sitt missförstånd och inser att den bygger runt hela myten om magin kring jul. Doris Roberts spelar sin magiska karaktär, Mrs. Merkle, så att man gärna skulle vilja få ha henne som en del av sitt högtidsfirande. Det kan kanske också bero på att hon får två personer att finna varandra, inte bara träffas utan att falla för varandra. Jewel Staite och Eric Johnsson spelar även sina roller så bra de kan, hon som den kärleksfulla fastern och han den omtänksamma butikschefen.

Jag ger "Call me mrs. Miracle" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 28 min

#289 Skyfall (2012)

Bonds lojalitet till M prövas när hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka henne. När MI6 attackeras måste 007 jaga rätt på och eliminera hotet, utan tanke på egen bekostnad.

Inleder i stort sett på samma sätt som Daniel Craigs tidigare Bond-filmer: Han jagar någon skurk genom någon stad och det slutar med att någon dör. Denna gång råkar det vara i Turkiet som filmen inleds. Han har någon tjej med sig som man aldrig fått se tidigare och som tydligen verkar vara viktig och det är inte förrän i slutet av filmen som man faktiskt får veta vad hon heter. Filmens huvudskurk, Javier Bardem, är Ms förflutna och en karaktär som man heller aldrig fått träffa på tidigare, även om Bond verkar bekant med denna korrupta hämndlystna typ.
     Hela idén om att Craigs filmer ska föregå Sean Connerys är en intressant idé, men de har gjort det hela på ett ganska dåligt sett: det är väldigt mycket mer modern teknologi nu än det var i de första Bondfilmerna, de hade kunnat göra detta bättre genom att till exempel ha filmens utseende som om det var runt 40- 50-talet och inte in på 2000-talet. Om det nu också ska vara lite av en prequel till Connery-Bond så borde man inte ha behållit Judi Dench som M, med tanke på att hon även spelat M under Pierce Brosnans tid som 007. Det hela verkar vara en obegriplig paradox där en framtid föregår en dåtid med en chef som är från framtiden sett från nu, men från dåtiden sett från denna framtid. Ju mer man tänker på det desto mer blir man förvirrad.
     Som många av Bond-fansen kan tycka är att Craig inte riktigt passar som agent 007, han har inte rätta känslan, något man inte riktigt kan sätta tummen på och uttrycka i ord, men något man kan sätta i ord är att han inte ska vara blond och blåögd utan brunett och brunögd, han ska även ha längre hår som är kammat snett bakåt åt höger, inte ytterst kort och en frisyr i mer Tintin-stil.
     Lite beröm filmen faktiskt kan få är att de numera är lite mer realistiska än tidigare, att när Bond skadas kan det ta lite tid att återhämta sig, han hamnar ur balans och ingen av alla hans gadgets är överteknologiska (bortsett från en kär gammal bil), men detta sista kan samtidigt göra det lite mindre underhållande att se, det var ju alltid roligt att få se 007 använda sina konstiga manicker som Q försett honom med.
     Till sist, det är en helt okej actionrulle, men som Bond fortsätter Craig att göra sina tittare besvikna. Men är du däremot ett fan och tycker att han gör bland de bästa Bond:arna, så kommer du troligen att uppskatta den mer än vad alla andra gör som föredrar den gamla hederliga Bond:en.

Jag ger "Skyfall" betyget 5 / 10
Speltid: 2 tim 23 min

#288 The Campaign (2012)

För att få inflytande över sitt distrikt tar två VD:ar tillfället i akt att försöka avsätta långtidssittande Cam Brady, genom att sätta upp sin egen rivaliserande kandidat, den naiva Marty Huggins, chef över den lokala turismbyrån.

Vanligen rätt roliga Will Ferrell och Zach Galifianakis, gör här det bästa av situationen de satts inför. Manuset har sina stunder, men det är inte så rolig som man först förväntar sig, när man får veta att Ferrell och Galifianakis har huvudrollerna. Den är mer "..." än "hahaha", så med tre ord kan man beskriva filmen ganska bra... "punkt punkt punkt". De stunder den har är tyvärr inte tillräckligt många för att göra filmen bra. Zach spelar sin typiska roll: den hetrosexuella medelålders mannen med ganska feminina drag, och med en till två hundar av storleken liten eller extra liten (gärna en ras med platt nos). Will spelar även han sin lite typiska personlighet, den där han tycker att han är störst, bäst och vackrast, och den sortens karl som kan få nästan alla kvinnor han lägger ögonen på (gärna en drös år yngre än honom). Gott försök, men prova igen, vetja. Fast välj något annat i så fall.

Jag ger "The Campaign" betyget 5 / 10
Speltid: 1 tim 25 min

#287 Grown ups (2010)

Efter att deras high school baskettränare dör, återförenas fem goda vänner och före detta lagkamrater för en helg av fjärde juli-firande.

När man ser ett rep och en sjö gör det att man bara vill gå bananer - men när det kommer en lite större kille och vill svinga sig bara vet man att något kommer hända, speciellt när det är Kevin James, men det man förväntar sig är inte helt vad som kommer. Man märker snabbt att det är ännu en Happy Madison-produktion då det är väldigt många ur en grupp skådespelare som väldigt ofta deltar i Adam Sandlers alla komedier. Dock är det lite förutsägbart och nästan aningen halvtjatigt över vad det är för något som vissa tillför till filmen:

     Adam Sandler är som alltid halvseriös men man märker att han försöker vara rolig, vilket oftast bara lyckas till hälften.

     Kevin James stora bidrag till många av de filmer han är med i är att han ofta ramlar, och det är nästan alltid skoj att se en småtjock man ramla.

     Chris Rock är som många säkert vet en stand up-komiker, så hans starkaste egenskap är att få folk att skratta med hjälp av olika former av skämt och one-liners, även om han inte drog så mycket som man först kunde tro att han skulle göra.

     David Spade verkar ofta spela singelkillen i medelåldern, som tror att han är så hipp, när han i själva verket ofta är lite småtöntig.

     Rob Schneider passar ganska bra ihop med Sandler eftersom de har lite liknande typ av humor. Det är troligen därför som de ofta spelar med i samma filmer, även om den ena bara har en liten biroll medan den andra har huvudrollen.

     Men dessa fem bringar tillsammans ihop en hyfsat rolig film om fem vuxna som för en helg kan bete sig lite som fem barn. Den kommer definitivt bringa fram skratt hos den som sätter sig för att se den, gör man det inte så får man skylla sig själv. Det som förstör filmen lite är att de (precis som så många amerikanske filmer verkar ska ha) är en stor bit moralkaka på slutet, där en eller flera karaktärer ska stå och hålla tal i hur man ska och inte ska uppföra sig och bla bla bla...

Jag ger "Grown ups" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 42 min

#286 That's my boy (2010)

I sina tonår blev Donny Burger pappa till en pojke, Han Solo Burger, och uppfostrade honom till hans 18e födelsedag då Han flyttade ut och bytte namn till Todd. Nu, efter att inte ha sett varandra på år och dar, kraschar Todds hela värld ner när Donny dyker upp strax innan Todds bröllop.

Adam Sandler är tillbaka med en av sina lite överdriva, men fortfarande underhållande komedier med honom själv i huvudrollen. Som de flesta han är med i är det Happy Maddison som står för produktionen och ett par ur det glatta HM-gänget är med även i den här, den mest igenkännbara är troligen Blake Clark, som är ett frekvent återkommande ansikte i Sandlers filmer under detta 21a århundrade. Detta är dock inte en av Sandlers bättre roller, då han i detta fall är mer irriterande än han vanligen kan vara, han har ställt om rösten lite så att han låter mer som ett gnälligt barn än en vuxen man. En anledning till att han har valt denna retsamma barnsröst är med stor sannolikhet för att han vill illustrera att hans karaktär fortfarande är den unge han alltid varit, ända sedan han gjorde sin lärare gravid i skolan.
     Något man kan finna lite underhållande är att Susan Sarandon och Eva Amurri Martino som här spelar samma karaktär i nu- och dåtid har spelat karaktärer som delat namn tidigare, 2008 spelade de mor och dotter i komedin Middle of nowhere.

Jag ger "That's my boy" betyget 7 / 10
Speltid: 1 tim 56 min

#285 Hellboy (2004)

En demon, uppfostrad sen barnsben efter att ha blivit frammanad och räddad från nazisterna, växer upp till att bli en försvarare mot mörkrets krafter.

Jag ger "Hellboy" betyget 7 / 10
Speltid: 2 tim 2 min

#284 The intouchables (2011)

En paralyserad man anlitar en ung svart kille från förorten som sin omhändertagare, till mannens bakantas ogillande.

En alldeles utmärkt film som baserar sig till stor del på verkliga händelser, eller åtminstone ett verkligt par vänner; en paralyserad man och hans omhändertagare. Skådespelet är helt fantastiskt, främst från de båda huvudrolls innehavarna, och manuset är fantastiskt. Det har dock lite brister i det att det lämnar vissa saker ute och går ibland lite för fort fram, ett exempel på detta är mannens dotter Elisa, som spelas av Alba Gaïa Kraghede Bellugi, hon är med i ett par till tre scener utan att ge något speciellt till filmen, hon bara dyker upp utan förvarning, kommer invalsande ytterligare ett par gånger och sen visar hon sig aldrig igen. Dessa frågetecken man aldrig riktigt får svar på är vad som drar ner betyget lite, men inte för långt, eftersom det fortfarande är en av de bättre biografiska filmerna i år, att den är det beror till stor del på att de lyckats mixa det seriösa i situationen de två männen befinner sig i med att tillsätta precis rätt mängd humor på de rätta ställena.

Många tittare kan känna att de redan sett filmen efter att ha hittat den på exempelvis pirat bay eller någon annan nedladdningsida, eller till och med veta att man sett den innan den kom på bio i Sverige. Detta kan till stor del bero på att den hade premiär redan under 2011 och gick på biografer runt om i världen i ett helt år innan den kom till oss, och USA fick äran att se den ungefär sex månader före vårt lilla land.

Jag ger "Intouchables" betyget 9 / 10
Speltid: 1 tim 52 min

#283 The Princess Bride (1987)

En farfar berättar en gammal saga för sitt barnbarn, sagan har det mesta en saga borde ha med; en ond prins, en jätte, svärdsdueller och sann kärlek.

En mysig lite annorlunda klassisk saga. Man har inte försökt använda sig av massor med specialeffekter, eller ens dräkter (kläder, men inte dräkter) bortsett från de stora gnagarna i eldträsket och den stora ormen (som iofs verkar vara en stor docka) i sjön som Buttercup hoppade i för att fly Vizzini. Som i de flesta filmer transformeras en eller flera karaktärer, ofta från en personlighet som ska vara motbjudande i någon grad för tittaren till något man kan känna någon form av gemenskap med, ett bra exempel ur princess bride är den sjuka pojken som får sagan uppläst för sig; i början är han negativ och vill inte ha någon del av vad som komma skall, men allt eftersom faller han mer och mer för farfaderns historia.
     Precis som i många av deras tidigare och senare roller spelar Cary Elwes och Mandy Patinkin sina respektive roller bra, men det är karaktären Fezzik som troligen smälter de flesta tittarnas hjärtan, den enorma André the Giant ger den ödmjuka jätten ett liv och en personlighet som inte många andra skulle kunna få till på ett lika bra sätt, utan att faktiskt vara så stor själv som skådespelare.

Jag ger "The Princess Bride" betyget 10 / 10
Speltid: 1 tim 38 min

#282 The Sisterhood of the Traveling Pants 2 (2008)

Det är nu flera somrar sedan de fyra bästa vännerna fann ett par mystiska jeans som passar dem alla perfekt. De är nu i college och spenderar ännu en sommar på olika håll och fortsätter sin tradition med att ha jeansen en vecka var åt gången.

Första filmen handlade i stort om hur de fyra skulle hålla kontakten, dela sina liv och fortsätta vara bästa vänner. Den här lutar mer åt den mörka sidan av vänskap, eller snarare ovänskap, Carmen känner sig utanför och Tibby känner sig osäker på hela sitt liv och tron att hon är gravid blir mer av en ursäkt att bygga upp väggar mellan sig själv och de hon tycker om.

     Men liksom de flesta komedier, eller filmer överhuvudtaget idag är uppbyggda på i princip samma sätt, eller åtminstone liknande, vilket gör att man allt eftersom kan räkna ut vad som komma skall. Inte bara det, man vet även att filmen kommer sluta lyckligt, för skulle den inte göra det kommer tittarna bli besvikna, ryktet kommer sprida sig och det kommer sluta med att det blir värsta floppen och ingen ser på filmen i stället.

     Inte helt och hållet lika bra som den första, men det betyder inte att den är dålig. Fortfarande bra skapar den en mysig stämning, kanske inte mitt i när alla är som mest nere, men framåt slutet när tjejerna börjar bli sams igen och återigen dela med sig av vad som hänt dem under sommaren blir man glad igen.

Jag ger "The Sisterhood of the Traveling Pants 2" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 57 min

#281 The Sisterhood of the Traveling Pants (2005)

Fyra bästa vänner håller kontakten med varandra under en sommar med hjälp av ett par begagnade jeans som på något mystiskt sätt passar dem alla.

En rolig komedi som är lite orginell, åtminstone grundstoryn: Att fyra kompisar ska hålla kontakten genom ett par "magiska" jeans, som de dessutom aldrig tvättar, "för magin kan försvinna ur dem då". Det är lite komiskt att de fyra karaktärerna Tibby, Lena, Carmen och Bridget ska vara nästan exakt lika gamla (inte mer än några veckor mellan deras födelsedagar), när det är stor åldersskillnad mellan vissa av skådespelerskorna Alexis Bledel och Amber Tamblyn är det inte jättestor skillnad mellan, men mellan Bledel och Blake Lively är det hela sju år, till sist måste man även nämna America Ferrera som ligger mitt emellan den äldsta och yngsta av de andra. Att man har tagit med skådespelerskor som är över 20 som ska spela tonåringar är mer av en regel än ett undantag i USA, men att faktiska ha en tonåring spela en tonåring, det är lite av en chocker som får en att haja till.

     Det är lite intressant hur man gör för att visa vissa färdigheter hos en karaktär, som skådespelerskan själv inte kan eller har. I den här filmen finns det ett utmärkt exempel på ett sådant tillfälle: Bridget är på någon form av fotbollsläger där hon ska vara en av de bästa spelarna, hon ska göra någon form av dribblingstricks under en träning. Sättet de använder för att inte visa att det inte är Lively som gör dribblingen är att filma bollen och hennes kropp, upp till mitten av hennes bröstkorg, det vill säga inte visa hennes ansikte.

     När det gäller Lenas sommar så har de byggt upp en historia som påminner mest om någon form av Romeo and Juliet-berättelse mellan henne och den här killen Kostas. Att påstå att det är en Romeo and Juliet-historia är nästan att ta det lite i underkant, grunden är tagen direkt ur Shakespears mästerverk; tjej och kille förälskar sig i varandra, trots att deras familjer förbjuder dem att träffas eller ens prata med varandra för att de äldre i familjen har någon djupgruvad fejd som snuddar vid blodsfejd, bara för en engångshändelse som hände för en lång tid sedan.

Jag ger "The Sisterhood of the Traveling Pants" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 59 min

#280 Dungeons & Dragons: The Book of Vile Darkness (2012)

För att lyckas med sitt uppdrag att rädda sin far, måste Grayson slå sig samman med en grupp onda äventyrare och gå emot alla de löften han avgett som helig krigare av Pelor.

Aningen snyggare än sin föregångare Dungeons & Dragons: Wrath of the Dragon God, även om det inte säger överdrivet mycket. Effekterna ser i stort bra ut, den snyggaste är troligen den odöda lilla flickan som livnär sig på de negativa energierna hos andra. Historien är ganska förutsägbar, och vissa delar är helt random, som till exempel när de befinner sig i Little Silver Keep och Bezz ger en kvinna och hennes barn hans beklagande för hennes mans död, och han sprider lite förruttnelse i deras hushåll, bara för att han är chaotic evil och kan skapa kaos. Det har ingenting med ingenting att göra egentligen, men det är bara en skoj detalj för den inbitna rollspelaren som tycker om mångfald i partyt.
     Skådespelet är inte det bästa men det finns produktioner där det finns värre prestationer än här. Man har lyckats få med många detaljer från rollspelet, så att det känns mer som att få en titt genom ett fönster in i Faerûns magiska värld.

Jag ger "Dungeons & Dragons: The Book of Vile Darkness" betyget 5 / 10
Speltid: 1 tim 30 min

#279 Dungeons & Dragons: Wrath of the Dragon God (2005)

Hundra år efter att Damodar besegrades kommer han tillbaka som odöd för att försöka väcka Nightdragon från dess djupa sömn och återigen försöka erövra världen.

Skådespelet är ganska bedrövligt, i princip den enda skådespelaren man finner nöje över att se i bild i den här filmen är statisten som står bakom ledaren över magikerna i början, efter det att Berek och Melora kommit tillbaka efter att ha sett den sovande draken, hans prestation är den roligaste för att han bara sticker fram sitt huvud från bakom folks axlar med ansiktsuttryck av efterblivenhet. Vissa effekter och animationer är helt okej, medan andra ser riktigt bedrövliga ut. Men inte ens så mycket väntar man sig när man sätter sig för att se filmen.

     Nim tar i en scen fram en flaska med magsyra från en lila mask och säger "Stomachacid of a purple worm, will eat thru anything", men vad man inte verkar ha tänkt något speciellt på är att om nu den här magsyran äter sig igenom vad som helst, borde den inte äta sig igenom flaskan den befinner sig i då? När partyt senare kommer ner och ska ta sig förbi elektricitetsfällan "dör" figurinen av duvan när den endast flyger över, men när man hoppar från säker platta till säker platta händer ingenting (om man inte försöker hoppa "för tidigt" till andra sidan).

Jag ger "Dungeons & Dragons: Wrath of the Dragon God" betyget 4 / 10
Speltid: 1 tim 45 min

#278 Blade (1998)

En hälften vampyr, hälften mänsklig man blir de dödligas beskyddare när han slaktar de odödliga vampyrerna.

Stenhårda Wesley Snipes spelar denna muterade varelse som fått i princip alla styrkor från både människor och vampyrer. Han spelar sin roll på ett helt klart tillfredsställande sätt som gör en nöjd att se hans bidrag till filmens kvalitét. Koreografin i striderna han deltar i (det vill säga dem alla) ser för det mesta förvånansvärt bra ut, dock inte så mycket från alla värdelösa minions som bara är med i filmen för att Blade ska ha några att döda. Den snyggaste striden, även om det bara handlar om några få ögonblick, är den mellan Blade och Frost i slutet av filmen, den är inte så speciellt avancerad, men det är nog simpelheten som gör den snyggast, det är strid med svärd och inte bara en stor svart kille som skjuter med hagelbössa på alla som försöker fly honom.

     Något som är en gemensam konstig förekomst i i princip alla vampyrfilmer och tv-serier är ställer på halsen där vampyren biter människan. Borde man som vampyr inte bita sitt offer i pulsådern istället för någon liten ytlig åder rakt under eller nästan bakom örat?

Jag ger "Blade" betyget 7 / 10
Speltid: 2 tim

#277 The Expendables 2 (2012)

Herr Church samlar ihop Expendables för vad som borde vara ett lätt jobb, men när en av deras män blir mördad på jobbet, tar deras uppdrag efter hämnd dem långt in i fiendeterritorium och de sätts upp mot ett oväntat hot.

I de flesta fall säger man att den första filmen är den bästa i serien och filmerna efter ofta faller längre och längre i kvalitet, men i det här fallet är uppföljaren väldigt mycket bättre än originalet. De inte bara driver med hela action-genren, de drar väldigt mycket skämt på sin egen bekostnad, en hel drös med one-liners. Det bästa exemplet filmen har att erbjuda är i slutet när de är på flygplatsen; Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis och Sylvester Stallone drar fraser eller kallar varandra för karaktärer som skådespelarna varit i sina tidigare filmproduktioner (t.ex. "yippie-kai-yay", "I'll be back" och "Rambo"). De har inte bara behållit de flesta actionhjältarna från första filmen, de har dragit in fler i smeten, de främsta är Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme. Men är man ett Norris-fan kommer hans framträdande vara det man ser fram emot mest, de drar även en av de bästa Chuck Norris-skämten någonsin, vilket inte kommer avslöjas här, utan det får man ta och höra när man ser filmen.

     Skådespelet är precis som det ofta är när actionhjältar finns med, ganska uruselt. De flesta kan inte spela bra för fem öre, utan har till en stor anledning blivit så pass berömda för att de är stora muskelberg, ser balla ut med stora vapen och de kan slåss. Men den som hamnar längst ned på listan över hur bra skådespelet är hamnar Nan Yu, det gör nästan ont i ögonen när man ser henne i bild. Första gången får se Maggie, det är natt och hon kommer inrullande på sin sporthoj, så har hon tintat vissit, vilket kan vara skönt att ha på en solig dag, men att åka omkring med ett sådant visit nedfällt på natten är som att gå omkring med solglasögon samma tid på dygnet (vilket alla som testat vet orsakar extremt dålig syn), därför kan en teori vara att hon sladdar och vinglar så pass mycket som hon gör när hon åker ifrån Stallone vara just på grund av att hon kör med i princip stängda ögon. Men under denna scen horrifieras man inte bara av att hon nåste vara en av jordens mest korkade mc-förare någonsin, utan hennes skådespel i denna scen får tittaren att vilja dunka huvudet i soffbordet tills denne glömt det den precis sett. Hon sitter och försöker verka intresserad av Stallones hoj, men allt hon låter som är någon som övat in ett manus för att försöka låta som om hon vet något... överhuvudtaget.

     Slutsatsen blir därför att om man är ute efter en rolig action som driver mycket med sig själv, men  inte bryr sig överdrivet mycket om vilken kvalitet skådespelet är i så kommer det här vara ett utmärkt val, men vill man i stället ha en film med mer känsla i så kan det vara en idé att välja en annan...

Jag ger "The Expendables 2" betyget 8 / 10
Speltid: 1 tim 43 min

#276 The Expendables (2010)

En grupp legosoldater tilldelas uppdraget att eliminera en korrupt militant ledare och en före dettea agent inom CIA på en latinamerikans ö.

Inte direkt ett mästerverk, men är man ute efter tonvis med sinesslö action och minst lika mycket våld är det här en utmärkt film i så fall. Bara för att öka actionkvotan har Sylvester Stallone (som inte bara är med i filmen, utan även står för regin) tagit med nästan alla de största actionhjältarna i vår tid att spela gruppen legosoldater alternativt de tuffaste motståndarna.

     Specialeffekterna ser inte överdrivet bra ut, man ser väldigt tydligt att eld, blodsplatter etc. är genererat i en dator och inte gjort på det gamla hederliga sättet, med blodpåsar innanför kläderna och den äldsta eldeffekten som finns... Eld. Specialeffekterna drar därför ner på filmens kvalitet och därigenom betyget lite, då det varit en bättre upplevelse att se riktiga effekter och inte bara animation. Något som däremot kan kompensera bristen på snygga effekter är det faktum att ammunitionen i filmen faktiskt tar slut, och att alla karaktärer måsta ladda om då och då, vilket man inte väntat sig i en film som den här där det varit troligare att alla haft MacGyver-magasin med sig (det vill säga magasin med oändlig ammunition i som aldrig tar slut).

     Är man bara lite insatt i nyheterna i dagens tid så borde man veta att Arnold Swarzenegger har varit senator i Kalifornien, i början av filmen drev Stallone lite med Schwarzeneggers gamla  politiska position. Har man dessutom sett Stallones Demolition Man från 1993 kan kommentaren om att Swarzeneggers karaktär bara vill bli president ännu roligare, då Sandra Bullock i den filmen nämnde att Arnold Swarzenegger var president efter att de ändrat lagen i USA och att han dessutom var så populär att han fick sitt längre än vanligt.

Jag ger "The Expendables" betyget 4 / 10
Speltid: 1 tim 43 min

#275 Ted (2012)

Åttaåriga John Bennet önskar att hans nya nallebjörn var vid liv, morgonen efter hälsar Teddy, eller Ted, familjen Bennet godmorgon.

De humoristiska skaparna av TV-serien Family Guy har för första gången gjort en långfilm, inte bara avsintt i sina serier som är långa som filmer. Filmen har inte samma sorts humor som Family Guy, det vill säga den utdragna typen när det mest bara blir roligt för att de drar ut på skämten så länge att det nästan blir lite awkward. Här är det en mer "normal" typ av humor, där det är fullspäckat med skämt, till exempel att nallebjörnen Ted säger "Oh, come on, I don't sound 'that' much like Peter Griffin!" vilket bara blir jätteroligt om man tittat, och gärna tycker om, Family Guy där Seth MacFarlane gör rösten till just Peter Griffin. En annan rolig parallell till andra filmatiseringar är vad Ted säger om Ryan Reynolds karaktär, som bara dyker upp i ett par scener, när han refererar till Reynolds karaktär som den en "Van Wilder look-alike".
     Historien är ganska förutsägbar, speciellt slutet av filmen. Men skulle inte slutet vara som det är skulle tittarna bli väldigt besvikna. Manuset är riktigt bra, och kvaliteten på humorn är som sagt rätt bra och passar troligen de flesta som kan tänkas sätta sig för att se på filmen. En stark rekommendation är att se på filmen, gör man det kommer man inte att ångra sig, man kommer inte ha tid eftersom man skrattar så mycket som man kommer göra.

Jag ger "Ted" betyget 10 / 10
Speltid: 1 tim 46 min