#256 Wrath of the Titans (2012)

Perseus beger sig ner i underjorden tillsammans med Andromeda och Poseidons son Aginor för att befria sin far Zeus, som tagits till fånga av hans son Ares och bror Hades för att med Zeus sista krafter befria Gudfadern Cronos från sitt fängelse.

Genom att följa sin föregångare tätt i dess spår lyckas inte heller denna film bygga upp till sin potential, historien ger illusionen av att vara grym och häftig genom halvavancerade specieleffekter, när den i själva verkat inte är mer än en halvdan medelmåtta. Skådespelet är inte mycket att prata om, då det inte finns mycket skådespel att faktiskt prata om. Enda anledningen man egentligen skulle ha att gå och se denna film är om man hann gå och se den när den fortfarande gick på biograferna, eller om man råkar ha en projektor med stor duk och ett bra ljudsystem som kan väga upp storyns brister genom en förhoppningsvis tillfredsställande specieleffektsupplevelse.
     Dessa såkallade hjältar borde inte tillåtas vara en funktionell del av samhället, eftersom de verkar vara aningen självmordsbenägna. Då är det inte tal om att de till exempel flyger ner i halsen på ett gigantiskt lavamonster på en flygande häst. Men att det beger sig in i en oändligt stor labyrint men näst intill noll chans att få se något annat än stenvägg efter stenvägg igen, utan varken mat eller vatten. De skulle nog inte klara mer än max ett par dagar där nere. Realistiskt sett borde de med största sannolikhet ha gått vilse och dött innan de kommit mer än en suck in i underjordens ändlösa gångar (även om många gångar i själva verket är väldigt ändrika).

Jag ger "Wrath of the Titans" betyget 4 / 10
Speltid: 1 tim 39 min