Efter en riktig fyllenatt kommer Jesse och Chester inte ihåg var de parkerat sin bil.
En nästan oslagbar komedi med Ashton Kutcher och Seann William Scott i huvudrollerna som filmens extrema pundare, vilket de passar utmärkt som. De har inte bara uppförandet som två killar som rökt på alldeles för mycket, de har lite av utseendet också. Idén om att de ska råka ut för massor med små-äventyr längs vägen för att finna deras bil och därmed presenterna till sina lite för snygga flickvänner är uppbyggt för en riktigt rolig komedi som man helt klart kommer kunna se flera gånger.
De två mest minnesvärda karaktärerna är Zoltan-sekten och Chinese foooood-kvinnan i högtalaren på kinastället. Pratar man med någon som sett filmen och nämner "Zoltan!" eller "and then?" så kommer man kunna stå och skratta i evigheter.
En CIA agent finner sig själv på rymmen efter hon blivit anklagad för att vara en rysk spion.
En spännande action, i vilkens huvudroll Angelina Jolie passar utmärkt, hon spelar rollen bra, inte perfekt, men näst intill. Man upptäcker nya detaljer varje gång man ser filmen, men även om man sett den flera gånger kan man fortfarande ha känslan av att inte riktigt helt förstå filmen. Vet hon från början att hon är egentligen är en rysk spion, eller har hon glömt det och kommer ihåg mer och mer allt eftersom filmen fortlöper? Det är bara en av frågorna man kan känna sig osäker på.
Jag ger "Salt" betyget 7 / 10 Speltid: 1 tim 40 min
Två småkorkade bröder drömmer om att äga sin egen dansklubb, eller åtminstone att komma in på den coolaste och mest exklusiva, The Roxbury.
Will Farrell och Chris Kattan spelar de småkorkade bröderna bra, inte perfekt, men de bringar helt klart fram ett och annat skratt när de tror att de är ballast i stan, när de till exempel spatserar fram på gatan och försöker få uppmärksamheten från varenda kvinna som de går förbi, men istället bara insidan av handen. Men de bringar inte bara fram skratt, det finns enstaka tillfällen då man kan känna ett styng av irritation över vad karaktären i fråga gör. Filmen är ganska förutsägbar, men samtidigt ser man inte allt som kommer, vilket är en ganska trevlig omväxling. Den passar för en kväll när man inte kommer på vad för komedi man kan tänkas vilja se.
Två drakjägare beger sig tillsammans med en ung prinsessa ut på ett uppdrag att döda "The World Gobbler" och rädda världen.
Lite av en besvikelse i början när man får se några varelser som de benämner som drakar, viket ser mer ut som någon konstig variant av salamandrar, eftersom filmens engelska översättning blir "Dragon hunters", vilket om man tänker på vad filmen handlar om är en bra översättning (och det är faktiskt vad "Chasseurs de dragons" betyder också). Filmen är underhållande, inget mästerverk, men kommer kunna uppfylla det eventuella suget man kan ha om man är ute efter ett fantasy-äventyr som detta.
Äventyret är satt i en värld som inte är lik så mycket man sett tidigare. Världen är i princip helt uppbyggd av svävande landplättar som håller på att lösas upp i och med att profetian om World Gobbler uppfylls.
Karaktärerna uppfyller de klassiska typerna som en äventyrargrupp satt i en fantasivärld oftast består av (åtminstone i de mer komiska produktionerna): den enorma krigaren som är lugn och lite gullig, den lilla smala killen som man till en början irriterar sig på men som faller en in i smaken bättre allt eftersom, tjejen som motsätter sig de förutbestämda reglerna hon lever under och som råkar vara karaktären som sätter igång hela äventyret och till slut maskotten som i det här fallet kan skvätta explosiv vätska från sina nedre regioner.
En wannabe rockstjärna som behöver pengar låtsas vara en vikarie på en privatskola, och försöker förvandla sin klass till ett rockband.
Det här måste, tillsammans med rollen i Tenacious D in the Pick of Destiny, vara de perfekta rollerna för Jack Black: det vill säga riktigt rolig komedi blandat med musik. Idén bakom filmen är ganska så genialisk, låta en slöfock hoppa in som vikarie och försöka förvandla en lågstadieklass till ett rockband som ska vinna en stor rocktävling. Som vanligt spelar herr Black rollen han fått framför sig på ett av de mest komiska sätten möjligt. Karaktärslistan innehåller det mesta, vuxna och barn, coola, mesiga och riktigt irriterande roller. Har man inte sett filmen borde man ta sig i kragen och göra det, man kommer inte att ångra sig, såvida man inte har något emot Jack Black.
En ung flicka upptäcker att hennes pappa har en fantastisk förmåga att föra karaktärer ut ur deras böcker och måste försöka stoppa en befriad skurk från att förstöra dem alla, med hjälp av hennes far, hennes moster och en boks hjälte.
Inte fullt lika bra som boken den är baserad på, men å andra sidan, vilken film är någonsin lika bra som boken den är gjord efter? Det finns inte många, men det finns de som är bra och andra mindre, men den här är fortfarande riktigt bra, även om den nu inte är lika bra. Man har lyckats fånga de flesta karaktärer bra, där Andy Serkis visar det ruttna ansiktet av Capricorn på ett prislöst sätt som bara han kan lyckas med.
Estetiskt är den helt underbar, allt ser riktigt bra ut, animeringarna ser magiska ut. Dustfingers flammande framträdanden förnyar ens tilltro till att magi finns i världen, även om man vet att det bara är specialeffekter, likaså är The Shadow riktigt ballt animerad.
Jag ger "Inkheart" betyget 9 / 10 Speltid: 1 tim 46 min
En läkare upptäcker att han kan förstå vad djur säger, och djuren upptäcker att läkaren förstår.
Rolig familjefilm, där Eddie Murphy spelar rollen från att först inte inse, till att upptäcka och bli rädd för sina förmågor till att till slut acceptera och utnyttja de gåvor han fått. Manuset är vitsigt, alla djuren har fått sin egen specifika personlighet; den alkoholiserade apan, de stöddiga råttorna och den deprimerade tigern är bara några exempel på de roliga karaktärerna som dyker upp i bild.
Det här är första filmen i serien som just nu är uppe i tre filmer. Den här är dock en remake på en Doctor Dolittle som spelades in 1967, som är baserad på boken The Story of Doctor Dolittle.
Jag ger "Doctor Dolittle" betyget 9 / 10 Speltid: 1 tim 25 min
En experimentell tidsmaskin öppnar upp ett fönster till framtiden och mordlystna, muterade monster använder fönstret för att ta sig tillbaka till nutiden och döda allt de ser.
Den här filmen har troligen fler hål än en Schweizisk ost, både fakta-, story och karaktärsmässigt. För att börja med några av karaktärernas stora misstag: När de två soldaterna springer tillbaka i början av filmen, efter att den temporära basen blivit attackerad, rusar de förbi en dödad soldat, som helt uppenbarligen ligger och andas. När de får reda på att monstren har blivit kallade för "Morlocks" genom att läsa tidningar på marken, tittar de aldrig på datumet på tidningen, vilket verkar väldigt konstigt då de gissat sig till att ha hoppat tusentals år in i framtiden. De blir inte heller nyfikna vilken tid de befinner sig i när de ser de så uppenbarligen nutida fordonen som ligger runt omkring, och de byggnader som faktiskt omger komplexet de jobbar i, det är inte förrän de går under jord, ner i bunkern, som de faktiskt kommer på denna självklarhet.
En miss som skaparna har gjort är att det brinner lite var stans i ruinerna, om de nu skickats ca 60 år in i framtiden, hur kan det fortfarande brinna, det måste verkligen finnas tonvis med bränsle om det brinner så länge, och inte ha släckts efter någon regnskur som måste ha uppenbarat sig under alla de åren som de hoppat över. En annan konstighet som man kan lägga märke till är att det i början är näst intill omöjligt att döda en Morlock, inte ens om det är flera soldater som står och sprayar ammunition med sina M-16, men allt eftersom filmen går blir det bara lättare och lättare, då det tillslut endast krävs en kula från en 9mm pistol för att döda dem.
Om du ser denna film kommer du troligen ha känslan av att du aldrig mer kommer få tillbaka denna 1,5 timme, och nästan vill skälla ut skaparna för att ha gjort ett sånt uppenbart slöseri med tid. Men vill du istället se något riktigt dåligt, och få dig en titt på denna Schweiziska ost, för all del, förvänta dig inte att vara nöjd på ett positivt sätt efteråt bara.
Jag ger "Morlocks" betyget 1 / 10 Speltid: 1 tim 25 min
Efter att ha blivit vittne till ett mord får åttaåriga Devon sin högsta önskan uppfylld, att bli polis, mot att han berättar allt han vet om mordet.
Förväntningarna uppfylls garanterat, de överstigs troligen, då man först förväntar sig en smårolig komedi, men får istället en skrattlysten stund man sent kommer glömma. Burt Reynolds spelar den barnahatande polisen näst intill oslagbart, det finns med stor sannolikhet ingen som hade konnat prestera bättre än honom. Hans motspelare, den åttaåriga Norman D. Golden II, är filmens höjdpunkt. Karaktären Devon är den mer komiska delen i duon, och Norman är en riktigt gullig unge som lyckas dra av varenda skämt på bästa möjliga sätt. Resterande skådespelarlista gör inga överdrivet bra framföranden, men de är alla tillfredsställande på ett sätt som gör att man inte blir besviken efter att ha tittat på dem i knappt två timmar.
Jag ger "Cop and ½" betyget 9 / 10 Speltid: 1 tim 37 min
George Lucas bestämde sig för ett tag sedan att han inte har tillräckligt med pengar, så han gick ut med att hans sex Star Wars-filmer skulle få en re-release, dock i 3D denna gång. Med start i år kommer det att släppas en del varje år över de nästkommande sex åren (I - 2012 / II - 2013 / III - 2014 / IV - 2015 / V - 2016 / VI - 2017). Så för att inleda detta jätteprojekt så tänkte jag och en arbetskollega till mig att det skulle vara väldigt roligt att klä upp oss som Episode I:s två största och bästa karaktärer; Darth Maul och Obi-Wan Kenobi.
Efter ett par månaders arbete med att få ihop våra vardera dräkter, så blev det äntligen dags, den 10e februari tågade till slut in. Det var den snabbaste långsamheten jag någonsin varit med om. Vid ungefär 15:30 satte jag mig i lunchrummet på jobbet för att börja bli sminkad till filmens skurk. Vi började med att limma på gummiflinten, det var bara det ett helt projekt i sig, det tog närmare 45 minuter att få fast den lilla biten gummi. När flinten tillslut satt fast (jag förstår varför andra Darth Mauls rakar huvudet istället för att använda sig av baldcap, det var så sjukt obekvämt) limmade hon dit Mauls tio horn (två vid tinningarna, sju i en krona runt huvudet och ett på toppen). Efter hornen blev det dags för själva sminkningen, vi började med airbrush, först röd färg som lutade lite mer åt det rosa hållet än vad man kunnat hoppas på i ansiktet. Sedan sattes det svarta dit och till sist fixades tatueringarna. Allt som allt tog detta ca tre timmar.
Den första presentationen ägde rum 18:20 på fredagen, den kunde jag tyvärr inte delta på, då jag fortfarande satt och sminkades, så Obi-Wan fick ta den själv. Fram till nästa filmstart som var 21:20 höll vi till i foajén på bion. Vi snurrade lite med våra svärd, tränade lite på vår rutin (sex sammanstötar med svärden och en Kraftmätning som avslut) och var med på en hel drös med bilder som kunder ville vara med på och ta av oss. 21:20 kom snabbt inspringande och det blev dags för Darth Maul att göra sin presentationsdebut, vilken några av våra kollegor filmade. Presentationen gick till som följer: Obi-Wan går ner till scenen och hälsar alla välkomna till premiären av Star Wars i 3D. När han sagt det så kommer Darth Maul insmygandes högst upp, tänder upp sina två ljussablar (mest så att publiken ska höra att det är nåt, men kanske inte helt förstå vad). Obi-Wan säger lite förvånat "Vem är det där?" och Maul springer ner och hoppar upp på scenen. Rutinen dueleras igenom, publiken applåderar, och vi kör igenom resten av presentationen. En riktig hit, skulle jag säga.
När jag slutade vid klockan 12 så gick jag ut genom vår utgång, vid O'Learys stod det ett mindre gäng killar och snackade. När en av dem fick syn på mig så hoppade han nästan två meter upp i luften och skrek som en liten flicka, det var väldigt roligt!
Lördagen kommer och jag märker att gummiflinten släppt lite vid höger tinning. Väl på jobbet så hjälper Obi-Wan mig att försöka limma tillbaka den släppta gummiflärpen, den vill dock inte fästa, kan ju vara så att den inte vill fästa i redan halvtorkat lim som är lite blött av svett (det blev lite halvvarmt att täppa till kroppens skorsten). Han hjälper mig i stället att sminka över det lite, mest så att det inte ska synas att den släppt, det blev faktiskt ganska bra, det syntes inte så mycket rodnad hud trots att färgen inte heller vill fästa så bra.
Vi fortsätter vårat göra i foajén; foton, svärdssnurrande och rutinövande. Den första presentationen gjorde vi precis som den i går kväll, den här gången lottade vi dessutom ut en affisch till ett barn i publiken, frågan var "Vad heter figuren med de långa öronen?", den första svaranden missförstod troligen frågan och svarade Yoda, men den andra svarade rätt med Jar Jar. Vid ungefär klockan 16 så kände jag plötsligt hur flinten släppte helt i nacken. Vilket var ett tecken på att jag kanske borde ta av mig både den och sminket (det hade ju inte sett bra ut om jag haft kvar "tatueringarna" i ansiktet, men inte hornen eller ens flinten). När en av mina snälla kollegor börjar tvätta bort färgen så får hon gnugga lite, när hon kommer till högertinningen (dvs där limmet släppt på morgonen) så känner jag en extrem smärta, och hon utbrister "Det här är ju inte lim, det är ju ett sår!". När vi fått bort den mesta av färgen så hade det bildats några mer eller mindre stora varblåsor i nacken. Jag försökte göra det bästa jag kunde av situationen och behöll den svarta färgen runt ögonen (framhävde mina ögon väldigt bra) och det svarta på halsen och bröstet. Kombinationen av sår/utslag, sminkrester och de hemska ögonen gav en väldigt creepy uppsyn.
Den nästa presentationen hann vi tyvärr inte med, då det var ett väldigt kaos i foajén, det var väldigt många besökare och filmstarterna var väldigt dåligt satta. 21:20 däremot gjorde vi vår nästa presentation. Denna gång ändrade vi om lite, vi gick istället båda in och satte oss i salongen, precis som om även vi skulle se på filmen. När reklamen var slut släcktes salongen ned, vi tänder våra sablar och går ned till scenen från varsitt håll, kör igenom vår rutin, hälsar alla välkomna och drar kommentaren "Va roligt att ni vill se den på svenska, det är ju tyvärr inte så många som vill göra det..." och sen började vi gå ut. När vi kommit halvvägs upp i trappan så ställer sig en i publiken upp och frågar oroligt om den verkligen är på svenska. Väldigt roligt att vårat skämt lyckades.
På söndagen började jag med att sminka mig runt ögonen (då jag tagit bort det svarta under natten för att enklare kunna ta ut linserna) och fylla i det svarta på halsen. Vi går ner och gör det vi gjort mellan filmerna dagen innan också. Till första presentationen gjorde vi samma sak som kvällen innan och lottade denna gång ut två dubbelbiljetter till filmen John Carter. Frågorna var "Vad heter (Obi-Wan/Darth Maul)?". Till nästa presentation gjorde vi samma sak där, sa att det var roligt att de ville se den på svenska (fick lite liknande reaktioner där) och lottade ut ytterligare två dubbelbiljetter, med frågorna "Vad heter skådespelaren som spelar Obi-Wan/Darth Maul (ingen som kunde svaret)/Qui-Gon?".
När en av de större salongerna var slut gick vi in och testade duelera i totalt mörker, riktigt ballt att göra.
Så kom tillslut helgens sista Star Wars-visning. Vi satte oss med våra drickor på rad sex, lade upp fötterna på sätena framför och sjönk oss till rätta. Salongen släcktes ned, vi tände upp och gick ned. Körde igenom rutinen och lottade ut de sista biljetterna och även boken Hungerspelen. Vi avslutade hela presentationen med "Och är det något alls under filmen, så sitter vi här i mitten...".
Alice slåss tillsammans med en motståndsrörelse i den fortsatta kampen mot The Umbrella Corporation och horderna av odöda.
Tyvärr lever den inte riktigt upp till måttet av de tidigare filmerna, speciellt inte Resident Evil och Resident Evil: Extinction. Den här produktionen har mer känslan av att vara en övergångsfilm, eller en film som bygger upp, till film nummer sex i serien, som med största sannolikhet kommer bestå i ett enormt slag mellan de sista människorna och de oändliga horderna av muterade odöda. Den inger lite samma intryck som Harry Potter and the Order of the Phoenix gav när den kom ut. Det kom inte någon speciell stor boss som Alice skulle besegra, visst återkom Axeman (som gjorde sitt stora framträdande i Resident Evil: Afterlife) med sin minst lika onda tvilling, men det gick förbi otroligt fort och smärtfritt, sen har vi även en stor Licker (som gjorde sitt ursprungsframträdande redan i Resident Evil), men dessa två är samtidigt det svåraste motståndet de måste möta och allt går bara för lätt och snabbt förbi för att ge tillfredsställelsen som tidigare filmer oftast gett.
Skådespelet är som alltid i varierande värde, Milla Jovovich gör som alltid ett fantastiskt framträdande. Medan
Sienna Guillory inte riktigt lyckas i den här heller, hennes skådespel är inte så övertygande som man skulle vilja se hos en skådespelerska som får sin tredje film i serien som ännu bara har fem delar klara.
Filmen döptes till "Resident Evil: Retribution", men det namnet fångar inte riktigt vad filmen faktiskt visar, ett bättre namn kunde ha varit "Resident Evil: Reunion". Detta med tanke på att det egentligen är vad filmen i stort verkar gå ut på, de har fört samman många skådespelare från de tidigare filmerna i den här (även om det kanske bara råkar vara en glimps eller två, vilket då troligen är under tillbakablickarna i inledningen av filmen) så förekommer karaktären och skådisen fortfarande i filmen). Det här är hur som helst alla de karaktärer och skådespelare som på ett eller annat sätt visas i bild någon gång under filmens 95 minuters speltid:
Sen kom även The Red Queen in i bilden, dock spelades hon inte av samma skådespelerska som för tio år sedan, då Michaela Dicker blivit för stor för att kunna spela hologrammet av den lilla flicka hon gjorde då.
En polis väcks ur kryosömn för att återigen jaga rätt på sin farligaste motståndare i en pacifistisk framtid.
Sylvester Stallone spelar den typiska action-polisen lika bra som han alltid gör. Stor, stark och tuff som få är en beskrivning som passar in på honom och ett fåtal till, som alla ingår i gruppen av actionhjältar från runt sekelskiftet. Wesley Snipes gör liksom Stallone sin egen roll bra, faktiskt bättre än Stallone. Det sägs att man aldrig ska gå "full retard" för en roll, men det sägs där inget om att man inte ska gå "full insane", vilket man nästan kan tro att Snipes gör för den här rollen, han spelar riktigt övertygande, det är nästan så att man kan se galenskapen lysa i ögenon på honom när han får skada andra på ett eller annat sätt, helst sin motkaraktär.
Idén till storyn är en bra en, att skicka in en överdrivet våldsam karaktär i ett framtida samhälle där det i princip inte existerar något våld, så att han får härja fritt som en vildsint tjur i en porslinsaffär. Att sedan skicka in en till minst lika vildsint tjur (fast denne med klaustrofobi) i samma butik för att besegra den första kan man ju ha olika åsikter om: Vinner den första går allt åt helvete, medan om den andra vinner så kommer fortfarande allt vara trasigt, men det är inte längre någon tjur som har sönder det lilla porslin som finns kvar för den har redan lyckats ta sig ut.
Man har lyckats bra i skapandet, det hela resulterade i en spännande action-rulle som passar utmärkt för grabbkvällen framför TVn,
Jag ger "Demolition Man" betyget 8 / 10 Speltid: 1 tim 55 min
Alice vaknar upp på ett sjukhus i Raccoon City, bara för att upptäcka att det är infesterat av zombies och andra monster. Med hjälp av Jill Valentine och Carlos Oliviera måste Alice lyckas ta sig ur staden innan den är förintad av en kärnvapenmissil.
Milla Jovovich fortsätter sitt bra skådespelande i den andra delen och fortsättningen i serien om Alice, nu är hon infekterad av T-viruset och snart får hon nog sina superkrafter. Hon är har redan övermänsklig styrka och smidighet. Kombinera det med expertkunskaper i vapenhantering, vad får man då? Zombie-versionen av Blade...
Vad skulle man göra om staden man bor i helt plötsligt kryllar av zombies och du har ingen synlig väg ut? Skulle man, om man blir biten, t.ex. kasta sig från en skyskrapa eller låta sig omvandlas? Man kan ju helt klart hoppas att detta aldrig kommer hända. Det skulle ju helt klart hjälpa om man hade en jätteintelligent vetenskapsman, som vill få ut sin dotter, på sin sida.
Supermonster: "Nemisis"
Den muterade Matt, från första filmen. Han har blivit ett kraftigt muskelberg, som kan tar enorma mängder ammunition i kroppen utan att falla. Den har en extrem träffsäkerhet, vilket bevisas då den skjuter ner omkring 20 soldater men lämnar en civilist levande, trotts att han stod mitt ibland de vinande kulorna. Nemisis, liksom alla muterade monster har en extrem styrka.
Ett specielförband av militanta soldater strider i en enorm underjordisk laboratoriebunker mot en okontrollerbar superdator och en hord vetenskapsmän och försöksdjur som muterat till köttätande monster efter en laboratorieolycka.
En bra idé som är utförd på ett helt okej sätt. Det här är bara början till en bra zombie-serie. Milla Jovovich gör som alltid ett bra jobb i sitt utförande av en roll, även många ur den övriga rolluppsättningen gör bra ifrån sig.
Något som inte är så smart av soldaterna som beger sig ner i "The Hive" är att gå runt och prata om hur de ska förstöra The Red Queen, när hon har övervakkningssystem i princip över allt i komplexet. Men det verkar i och för sig inte spela någon större roll, för är det inte meningen att superdatorer ska vara smarta, eller som namnet antyder "super"? Hur kommer det sig då att så många människor alltid lyckas överlista dessa artificiella superintelligenser med enorma tillgångar till fällor och annan teknisk utrustning? Allt man verkar behöva är ju typ en baskunskap i hur man stänger av ett program, trycka på några knappar för att stänga av några fällor och sen bara ignorera alla de varningar datorn ger dig, efter det är allt du behöver göra att gå till den fysiska datorn och antingen stänga av den, förstöra den eller ladda upp ett virus som man så behändigt har med sig i bakfickan. Kom ihåg det nästa gång du blir instängd i en bunker med en mordlysten superdator.
En annan fundering man kan ha är hur förstörandet av en ynka datorskärm som hänger i några få sladdar kan få datorn att stängas ner, så att Red Queen inte längre är igång och aktivt kan försöka döda sina oinbjudna gäster.
Supermonster: "The Licker"
Någon weird fyrbent jättesak som saknar ögon. Den har en extremt lång tunga den sträcker ut för att ta tag i levande människor för att dra den närmare sig. Den har fyra stora klor på varje tass som den kan använda för att slita upp stora hål i väggar med. Den verkar även kunna infektera med sina klor, infektionen bryter ut och börjar mutera väldigt snabbt, det tar inte ens en timme innan det sätter igång.
Jag ger "Resident Evil" betyget 8 / 10 Speltid: 1 tim 40 min
Efter att någon stackars själ åt en kontaminerad hamburgare spred sig en sjukdom som förvandlade nästan alla till zombies. Nu slår killen, som kallar sig för Columbus, följe med tre andra överlevare för att lättare ta sig an horden av hungriga människoätare.
En enastående blandning mellan skrattretande humor och vildsinta, människohungrande zombies. Man har drivit med hela zombiegrejen på ett sånt sätt att det fortfarande är seriöst, men man kan ändå skratta åt det, något som är svårare att göra i många av dagens filmer i samma genre. Skådespelet bidrar även det till den oklanderliga humorn som genomsyrar detta under till underhållning. Den som spelar sin roll bäst är Woody Harrelson, den ganska så psykotiska cowboyen som var hat mot de odöda är nästan lika stort som sin kärlek för Twinkees.
Bland det roligaste i hela filmen, om man har den humorn är Jesse Eisenbergs replik när de spelar brädspel i Bill Murreys hus efter att Columbia skjutit ihjäl den utklädda skådespelaren: "Best thing about z-land? No Facebook-updates [...]", ironin i det hela är klockren. Visst att han hade huvudrollen i The Social Network ett år senare, där han spelade Mark Zuckerberg.
Jag ger "Zombieland" betyget 9 / 10 Speltid: 1 tim 28 min
Djupt inrotade i ett topphemligt militärprojekt, måste tre piloter göra allt i sin makt för att lyckas få en artificiell intelligens under kontroll, innan den startar ett nytt världskrig.
Även om filmen räknas som en science fiction så utspelar den sig i nutid. Den innehar endast nutida modern teknologi (om man bortser från det artificiellt intelligenta flygplanet, EDI). Handlingen är hyfsat förutsägbar, men inte för mycket så att den bara blir tråkig att se på. Stridsscenerna är häftiga att se på, och det är ett nöje att se de tre huvudskådespelarnas prestationer, Jessica Biel, Josh Lucas och Jamie Foxx. Men som sagt är den förutsägbar i vissa avseenden, till exempel i det att Lt. Gannon får flyga i EDI när de ska rädda Lt. Wade.
Jag ger "Stealth" betyget 7 / 10 Speltid: 2 tim 1 min
Efter att äntligen ha fått en dejt med Roxanne, tvingas Max ut på en familjeresa över sommaren med sin pappa, vilket medför att han missar sin dejt. Men anledningen han ger henne är inte helt i sanningens spår.
Långben är en av de personer man minst av allt kunde se som far, men han verkar ha lyckats hyfsat bra, åtminstone lika bra som vilken generell förälder som helst med en smått upprorisk tonåring. Det är en ganska klassisk Disney-film, dvs filmen är en enda lång resa från början till slut. Något som filmen påvisar är att man ska hålla sina löften (infinna sig på scen tillsammans med rockstjärnan Powerline under hans koncert) men att även erkänna när man ljugit (tala om att man faktiskt inte känner rockstjärnan man nyligen uppträtt med).
Det är ganska spännande att när Max springer från skolan efter att ha bestämt dejt med Roxanne, ut ur den stora folkhopen runt honom, så bildas det en luftgång framför honom, så att han kommer ut. Det som är lite spännande är det faktumet att de ungdomarna som försvinner ur hans väg faktiskt FÖRSVINNER ur hans väg, de bara raderas ur tomma intet.
Jag ger "A Goofy Movie" betyget 7 / 10 Speltid: 1 tim 18 min
Tristan ger sig ut på ett uppdrag på andra sidan muren för att bevisa sina känslor för Victoria, men finner där känslor han inte väntat sig.
En fin historia som alla fairytale-fans kommer älska. Den har med det mesta som gör en historia riktigt bra. Spännande äventyr där en ung man, gärna en prins, ska rädda skönheten och hans sanna kärlek från det onda monstret eller magikunniga varelsen. Det börjar som så ofta, någon är kär i en annan som är inte bara helt fel för denne, utan även en i grund och botten ganska dålig person. Men han gör ändå allt för denna kärlek, till en början, och under halva filmen sitter man bara och hoppas på att han ska inse sitt misstag och förstå att han älskar och hör ihop med den vackra kvinnan han färdas med.
Det finns såväl älskvärda, som mindre älskvärda karaktärer med i historien. Yvaine för att man sitter och hoppas på att hon ska få sin Tristan tillslut, man ser hur lycklig hon är när hon är med honom. Men filmens troligtvis mest charmiga karaktär måste troligtvis vara Captain Shakespear, som Robert De Niro gör helt fantastisk, han har ett skrovligt yttre som mest påminner om grovt sandpapper, men när den hårda ytan bryts (vilket inte verkar vara en överdrivet svår nöt att knäcka) får man se den mjuka insidan som är nästan lika söt som vaniljkräm. Michelle Pfeiffer spelar topp-skurken, en roll hon gör ypperlig, hon visar ett riktigt ruttet inre med mest en genomskinlig plastfilm som innesluter den bubblande ondskan, precis så tunn att det hålls inne, men man känner fortfarande stanken och det går inget miste om vad hon egentligen är; Vacker men otroligt dödlig.
Regi och skådespel gör sig tillsammans med historien till ett riktigt mästerverk, missa inte att se den, för i så fall missar du något riktigt bra.
Jag ger "Stardust" betyget 9 / 10 Speltid: 2 tim 7 min
Perseus beger sig ner i underjorden tillsammans med Andromeda och Poseidons son Aginor för att befria sin far Zeus, som tagits till fånga av hans son Ares och bror Hades för att med Zeus sista krafter befria Gudfadern Cronos från sitt fängelse.
Genom att följa sin föregångare tätt i dess spår lyckas inte heller denna film bygga upp till sin potential, historien ger illusionen av att vara grym och häftig genom halvavancerade specieleffekter, när den i själva verkat inte är mer än en halvdan medelmåtta. Skådespelet är inte mycket att prata om, då det inte finns mycket skådespel att faktiskt prata om. Enda anledningen man egentligen skulle ha att gå och se denna film är om man hann gå och se den när den fortfarande gick på biograferna, eller om man råkar ha en projektor med stor duk och ett bra ljudsystem som kan väga upp storyns brister genom en förhoppningsvis tillfredsställande specieleffektsupplevelse.
Dessa såkallade hjältar borde inte tillåtas vara en funktionell del av samhället, eftersom de verkar vara aningen självmordsbenägna. Då är det inte tal om att de till exempel flyger ner i halsen på ett gigantiskt lavamonster på en flygande häst. Men att det beger sig in i en oändligt stor labyrint men näst intill noll chans att få se något annat än stenvägg efter stenvägg igen, utan varken mat eller vatten. De skulle nog inte klara mer än max ett par dagar där nere. Realistiskt sett borde de med största sannolikhet ha gått vilse och dött innan de kommit mer än en suck in i underjordens ändlösa gångar (även om många gångar i själva verket är väldigt ändrika).
Efter att ha blivit nekad intagning till alla universitet han sökt till kommer Barnaby på den briljanta idén att starta sin egen skola, men efter att ha fått hjälp han inte väntat sig från sin bästa vän blir resultatet något helt oväntat.
Babyfacet Justin Long spelar filmens huvudkaraktär som är ungefär ett decenium yngre än vad Long själv är, men det är å andra sidan ett fenomen som är väldigt vanligt i Hollywood, att äldre skådespelare spelar yngre karaktärer, gärna mitten 20 som sena tonår. Filmen är i stort sett uppbyggd på klyschor, men det gör den inte mindre rolig för det. Den har med de flesta personligheterna i karaktärslistan; killen som kan snacka sig ur i princip alla situationer, drömtjejen som huvudrollen får tillslut, tjejen som är grymt överentuastisk, det tjocka kompisen som vill vara som alla andra och bara passa in där han tror att han borde vilja passa in, jockeyn som skadat sig och måste hitta en ny väg att gå och till slut den korkade killen som har slickat i eluttaget på tok för många gånger, men som av någon outgrundlig anledning är en riktigt babemagnet. Filmen passar utmärkt för en kompiskväll framför TV:n.
Jag ger "Accepted" betyget 6 / 10 Speltid: 1 tim 30 min
De avdankade men fortfarande ganska populära skådespelarna från den gamla TV-serien Galaxy Quest tas med på ett otroligt äventyr när en grupp utomjordlingar av en hel ras beundrare kommer och ber om deras hjälp.
Charmig i hur den driver med sci-fi-serier som kretsar kring rymdexploration. Filmen parodierar faktiskt Star Trek, dess beundrande och så vidare. Animationerna ser bra ut, dock får man inte samma känsla som man får när man sitter och tittar på Star Trek från 1960-talets senare hälft, men make-upen är toligen snarlik den som användes under alla de filmatiseringar om "the final frontier". Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman gör sina respektive roller komiska, främst Rickman som spelar den ganska så livströtta skådespelaren som avskyr sin karaktärs catchfrase "By Grabthar's hammer, by the sons of Worvan, you shall be avenged." en fras han sagt fler gånger än himlen inhyser stjärmor. En av de saker de driver hårt med är det faktumet att man i serier och film näst intill alltid lyckas avaktivera bomben när det bara är några få sekunder kvar, om inte bara en enda. Här fortsätter klockan istället räkna ner till s det att den når en sekund och stannar där. Något annat de driver med är alla de helt onödiga attrapper och fällor som alltid verkar finnas på rymdskepp i framtiden, eller bara maskineri som inte fyller någon funktion what so ever.
Jag ger "Galaxy Quest" betyget 7 / 10 Speltid: 1 tim 42 min
Efter en åtta månader lång fängelsevistelse störtar den godtrogna idealisten Ned tillbaka ner i sina systrars liv och slår allt på ända.
Paul Rudd spelar den naiva mannen riktigt komiskt. Hans prestation får tittaren att känna medkänsla i de flesta av hans beslut, då man vet att han gör dem i god tro gentemot personen eller tillfället i fråga. Rudds motspelerskor (och hans karaktärs systrar) Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer gör sina respektive roller hyfsat komiska på sina sätt också. Banks den rätt framgångsinriktade kvinnan som tror att hon är bättre än i princip alla andra som vandrar på jordens yta, Deschanel den aningen lättfotade bi-lesbiska kvinnan som råkar bli på smällen av misstag och tillslut Mortimer som är den mest uptighta och tråkiga karaktären i hela filmen, men hennes tråkighet och de andra systrarnas oaccepterande personligheter för sin aningen bakomvarande bror vägs helt klart upp av den lite bakomvarande broderns komiska personlighet, syn på livet och enorma kärlek till Willie.
Två straighta singelbrandmän i Brooklyn låtsas vara ett homosexuellt par för att dra nytta av partnerförmånerna.
Försöker ta en riktigt bra standpoint för HBT (homo bi trans), men vid vissa tillfällen förlöjligar den nästan hela grejen. I stort är det dock ett bra meddelande till publiken, var inte rädd att stå för vem du är, främst om du är en man som älskar en annan man, men budskapet ska också visa på att det är fel att låtsas vara någon för att kunna dra nytta av bristfälliga lagar som egentligen inte borde vara där. Trots den lite bristfälliga moralen i filmen sitter man och hejar på de två männen och det budskap de försöker sprida mer och mer allteftersom filmen rullar på. Regin ser bra ut, likaså skådespelet. Adam Sandler och Kevin James spelar huvudrollerna bra, inga mästerverk, men inte heller dåliga. Man kan nästan förstå karaktären Chucks svårigheter att hålla den homosexuella fasaden uppe när vackra Jessica Biel i en scen helt plötsligt börjar ta av sig kläderna. Även hon spelar sin advokatroll bra, ser ut som att hon gör allt för att inte falla för den manliga lättfoten hon tror är gay, men inte lyckas så bra. Se den, det ger dig två timmars underhållning om du inte hittar något bättre, den kommer definitivt ge dig några skratt om du ger den en chans.
